sandiegosnummeratta.blogg.se

Har skjutit upp bloggen i flera dagar nu, en när Lilja ber om bättre uppdatering är det inte direkt att jag ber henne dra åt helvete utan lägger istället allt annat åt sidan och smäller upp ett inlägg

 

Har haft en sån gripande jävla våldsångest de senaste dagarna. Inte för att jag inte har kunnat kolla OS så mycket som jag velat, eller för att det svenska godiset är slut. Utan för att jag var några dagar från att bli stämplad som illegal invandrare och med det få ett besöktsförbud på 10 år uppkörd i ansiktet. Halv kul. Dock var det inte det som var den största skräcken. Tanken på vad morsan skulle säga, som tjatat på mig i flera månader att jag ska ta tag i Visa-problemet, var mer skrämmande. Utskällning efter att man i 7an skrivit upp mattesvaren i handen (trots att morsan vart rätt tydlig med att hon skulle lacka om jag gjorde det) på ett matteprov, sitter fortfarande kvar i kroppen. Därför grät jag ut hos lagkamrater, Derek som jobbar i hockeyaffären och Felix värdfamiljs advokat-polare. Fick lite olika förslag. 

 

Min briljanta målvaktkollega Filip fattade inte vad jag nojjade över. Han hade ju varit här illegalt i flera månader utan problem, det skulle lösa sig på nått sätt. Derek tyckte det självklara valet var att dra en runda till Mexiko och komma tillbaka som turist. Helt vattentätt. Efter att jag luftat den idén med Felix värdfarsa (som jobbar inom militären) så strök jag dock Mexiko-planen rätt snabbt. På honom lät det ungefär "Risken finns att de inte släpper in dig igen och behöver du spendera en natt i Tijuana är risken stor att du blir kidnappad av kartellen. Där får du välja mellan att smuggla in en knarkorder i USA eller döden". Han fortsätte berätta att tydligen så har drogkartellerna tagit över hela städer i Mexiko. Kommer det in en ny snut i staden för att styra upp så knäpper kartellen honom och fortsätter med hans familj (för att göra budskapet extra tydligt,typ). Efter den genomgången strök jag Mexiko från listan. Inte för att jag är rädd för drogkartellerna utan, återigen: Fatta morsan när man släpper bomben att man blivit dömd för knarksmuggling i Mexiko. Halv-dålig stämning.

 

Även om jag kunde gått på Filips förslag (att stanna illegalt och hoppas på det bästa) så kände jag ändå att det mest säkra alternativet var att lyssna på advokaten. Dvs göra det de hederliga sättet, skriva ett smörigt mejl till de som bestämmer, fylla i alla papper och sen bara hoppas på att alla papper hinner komma in innan mitt visa går ut, den 22a Februari. Så, så fick det bli. Hoppas gurre är med mig. 

 

 

Avslutar (som vanligt) inlägget med ett citat från lill-Erik. Förutom att vi båda heter Erik med K och är hockeymålvakter så är vi rätt lika på många sätt. För några veckor sen berättade jag om hur vi båda inte var redo för (i Eriks fall) mörker och (i mitt fall) körkort. Idag var det dags igen. Några gånger i veckan när jag är på humör så brukar vardagskvällarna sluta med intensiva kneehockey-matcher med småbrorsorna. Oftast möter jag och Felix. Lill-Erik och Micheal och det brukar alltid vara rätt lätt att provocera fram ett (skoj)-slagsmål med Erik. Men idag när Felix försökte få Erik att "släppa handskarna" så var Erik stenhård.

 

"Nej jag gör det inte. Det handlar inte om att jag är rädd för dig, jag vill bara inte." 

 

Älskar fan alla former av mästerskap. Det enda som skulle kunna vara bättre än ett OS är i så fall ett OS i fel tidzon. Där alla viktiga matcher liras klockan 01.00 och man måste sitta uppe och ladda med kaffe och godis hela kvällen. Vi som trotsallt orkar hålla sig vakna blir extra patriotiska och när facebook bombas med statusar som "HUR FAAAN KAN HAN MISSA DÄR?? AVGÅÅÅ!!!" eller "VILKEN JÄVLA DRÖMMÅL,GIFT DIG MED MIG ZÄTA!!!" så känns det som att vi alla sitter i samma vardagsrum och tittar tillsammans. Magiskt.

Därför har jag laddat för OS i Ryssland i flera månader. Det spelar ingen roll om det är en viktig match mellan Kanada och Sverige eller om curling-damerna är ute och vevar mot nån blåbärsnation. I OS blir allt intressant om man tänker på hur länge alla som är med har laddat för just de här dagarna. Ett misslyckat första-åk eller en indianare på blålinjen och flera års förberedelser är helt plötsligt inte värt ett skit. Klickar istället allt under OS-veckan så är man istället en evig vinnare. Som sagt, magiskt.

 

Därför vill jag avlida när jag får reda på att amerikanarna har förstört hela jävla upplägget genom att skita i att sända live från OS och istället visa allt på bästa sändingstid. Som att visa Kalle Anka på Juldagen eller smälla av nyårs-raketerna den 3e Januari. Så jävla bedrövligt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

 

-Men vadå. Allt visas ju live på webben?

-Ja, för de som har internet i huset, ja.

 

Nu sitter jag ju såklart ändå och kollar på en trött repris av gårdagens "Speed skating", det är ju trotsallt OS.

 

Idag blev det en runda i downtown med Felix och hans kompis Freja (Felix säger att Freja är lesbisk, men med tanke på att han körde säsongens hårdaste överkroppspass samma dag som vi hämtade upp henne på flygplatsen så är jag fan tveksam..) som är här och hälsar på.

 

När jag första gången fick höra att jag skulle till San Diego var det första jag tänkte "Då måste jag åka till Tijuana". Inte för att droga ner mig (som de flesta andra gör när de åker dit), utan för att kolla på Club Tijuana Xoloitzcuintles de Caliente, fotbollsklubben med den briljantaste ägaren jag någonsin hört om. Ni som inte hört historien (förmodligen 99% av er), här har ni den: http://bloggar.aftonbladet.se/bankoniva/2013/05/tequila-sexo-marijuana/ . 

  Så när jag idag såg den här tröjan högt upp i hörnet på ett klädstånd på gatan så var det de mest givna köp jag någonsin gjort. Inte världens vackraste klubbemärke, men de som vet, de vet.

 

Vi var också inne i en rätt soft vintage-butik, där jag hittade en metallskylt för $10 som var för mäktig för att inte plocka med sig hem. Kommer passa perfekt hemma på väggen i rummet på F9.

 

 

Dåligt bloggande just nu. Tur att morsan klivit in och vikarierat för att hålla liv i den (sakta men säkert) döende bloggen. 

 

Det är som vanligt. Vad som händer så slutar det alltid med att mina bästa polare flyttar. När jag gick på dagis flyttade min bästa polare Simon till Småland. När det va dags att kliva upp från dagis till sexårs så valde min dåvarande bästa polare, Patrik, att byta till en annan klass (ett byte som han förmodligen ångrar med tanke på vilken framgång min klass hade på skolgårdens fotbollsplan). Efter högstadiet flyttade nästan hela min kompiskrets till olika delar av Sverige för att gå hockeygymnasium. När Linus förra vintern släppte bomben att han skulle flytta till Östersund och mina andra tre bästa kompisar, Alex, Jesper och Viktor, skulle flytta till USA så kände jag lite att "lämna, eller bli lämnad" och åkte med. Nu är det alltså dags igen. Två av mina bästa polare i laget åker idag till El Paso för att vinna titlar, medans jag stannar kvar. Dock så stannar jag kvar i 20 plusgrader och massa andra vinnare, men ändå. Tråkigt.

 

Här kommer en rapport från familjen Eidissen som är i Califonien för att hälsa på Erik.

Jag har aldrig haft någon längtan till USA,  jag måste säga att Califonien är klart över förväntan..Fin natur och härligt väder, som förövrigt är bättre än normalt för denna årstid. 

Vi startade 3 nätter i Los Angeles.Hotellet låg på Sunset Boulevard Hollywood,  alltså mitt i smeten.Vi var och såg Hollywoodskylten på nära håll.Skylten var ju inte så märkvärdig men den satt uppe i ett berglanskap som påminde om vilda västen.Torr ökensand, kaktusar och en ranch som låg i en dal, där hästar gick i sin hage med cowboysadeln på sig.Det var även varning för Skallerormar

Vi åkte upp i berget där alla kändisar bor och kikade.Otrolig mäktigt med smala slingrande vägar kantat av palmer, kaktusar och citrusträd.

Dag 2 åkte vi genom Beverly Hill och Santa Monica för att tillbringa dagen på Malibubeach. Där var det vit jättefin sand och vacker natur.Jag kan tänka mig att det var drygt 20 grader vilket betyder att Amerikanarna inte går till stranden ,utan det var vi och surfarna.

Sista kvällen i LA åkte vi till Ontario för att träffa Erik för första gången på 5 månader.Otroligt härlig känsla!! Han var där för att spela match mot Ontario Avalanch.Det vart en spännande match som avgjordes på straffar,  6-5 till Ontario. 

Vi tog sen med oss Erik till Los Angeles för att kunna spendera så mycket tid som möjligt med honom.Nu är vi i Carlsbad och har hunnit träffa Eriks värdfamilj. Vi har våndats en hel del inför detta möte eftersom vi är så dåliga på engelska.Men det vart ett skönt och avslappnat möte där vi fick klart godkänd på hur vi uppförde oss;-)

Vi har tillbringat mest tid på beacher och njutit av solen och suttit och tittat på dom höga vågorna där surfarna håller till.Helgen  kommer vi tillbringa med Eriks värdfamilj. Erik har matcher vi ska titta på och på söndag är det Superbowlfest hemma hos famijen i Escondido. 

Detta inlägg är förs och främst riktat till släkten där hemma.Vill även passa på att tacka våra hundvakter, farmor och familjen Kostenniemi.

Vi har det toppen här i Califonien! 

Alla hälsar!

Ha det bra där hemma! 

 

/Gunilla

 

 

 

 

 

Idag var det meningen att jag skulle göra ett nytt försök att ta mitt jävla körkort. Eftersom Keegan gjort provet så visste han hela test-rutten (olika rundor är överskattat) och därför åkte vi iväg igår kväll för att träna och på så sätt minimera risken att misslyckas med uppkörningen ännu en gång. 

Värdfarsan är just nu lite grinigare än vanligt eftersom han måste ta hand om ungarna själv medans frun är på Hawaii och softar i en vecka, så innan vi drog iväg lät det typ såhär:

 

Så idag skulle jag alltså ÄNTLIGEN klara det där jävla provet. Dock verkar det inte va menat att jag ska ha körkort, för när vi kommer dit så får vi veta att mitt Visa går ut inom 60 dagar och att jag därför inte kan ta körkortet. Bara att åka hem igen alltså. 

Åkte istället hem till Keegan och lira landhockey. 

Jag har i några veckor försökt styra ihop ett bra beachhäng med grabbarna i laget. Dock har det alltid varit fullt med matcher på helgerna eller att någon inte kunnat och vi därför ställt in. Men den här helgen, när Ekans familj kommer till San Diego och jag ska spendera hela helgen i LA, DÅ ska styr de såklart ihop en heldag med beachvolley-turnering, bio och fest på kvällen. Fattade man ju. Dock kommer det bli magiskt att träffa familjen igen och har beställt en feeeet lösgodispåse som förmodligen kommer väga upp för både strandhänget och festen. LADDA!!

Dagens citat kommer som vanligt från Lill-Erik. Eftersom värdmorsan är borta så känner jag ett visst ansvar för att hjälpa värdfarsan med att hålla ungarna i schack. Som tur är så är Lill-Erik lika mysig som jag så han kryper oftast ner i famnen när man kollar på TV och sen är han nöjd. Så idag när han ville spela landhockey så bad jag honom istället att hämta filten så vi bara kunde softa och kolla TV. Erik tappar direkt och springer iväg för att hämta filten. Tvekar dock eftersom övervåningen är helt nedsläckt. Ni som läst tidigare inlägg vet att jag och Lill-Erik tränat på att vara i mörker för att inte bli rädda trots att rummen är kolsvarta. Övertygar honom därför om att han efter all träning kommer klara det enkelt och då springer han upp. Halvvägs. För att sedan komma tillbaka och besviket säga:

"Nej, jag klarar det inte. Jag är inte redo än."

Förr eller senare kommer Erik våga sig upp på den mörka övervåningen, precis som att jag förr eller senare kommer ta mitt jävla körkort.

Vi är bara inte riktigt redo än. 

Livebild från Kalifornien den 20 Januari. 

Svepta. Dvs vi förlorade alla helgens matcher. Tänker inte skylla på att vi bara hade fyra backar, eller att domaren var det sämsta jag sett på nitton år...eller jo, det tänker jag fan. Förlorar man alla matcher med uddamålet så är det precis såna grejor som avgör. Att vi får ett regelrätt kvitteringsmål bortdömt med 19 sekunder kvar, eller att vi bara hade ETT powerplay i söndagens match (samtidigt som Brahmas hade åtta).

 

Efter att Brahmas gör 2-2 (i PP såklart) så trycker jag iväg pucken ur målet och av misstag åker den upp på läktaren. När domaren kommer fram och frågar vart pucken är så säger jag att den åkte upp på läktaren och pekar på en fet gubbe som fick den på sig. Gubben skriker till domaren att jag kastade pucken på honom och det räcker uppenbarligen som bevis för att jag ska få två minuters utvisning för "delaying the game". Som sagt,parodi.

 

Tycker ändå jag vann matchen i matchen mot Viktor, som gick mållös trots minst 3 rena frilägen. Eftersom han var tillräckligt klassig för att inte håna mig efter helgen så ska jag också vara det, därför lämnar jag hans fight-incident till en annan gång. Påminn mig om några veckor, för det är en rätt bra story.

 

Jag måste tyvärr hetsa iväg till träningen nu, men lovar (eller nej det gör jag inte,ni vet hur det blir när jag lovar) att jag ska försöka dra iväg ett inlägg antingen ikväll eller imorgon.

 

Håll er borta från dåliga domare så hörs vi snart!

 

/#27

 

Någonstans mitt i bland bomblarm och vidriga flygvärdar så försvann storyn om den stulna cykeln i förra inlägget. Egentligen är det inte så spännande, men jag lovade ju. 

 

Som ni vet så har mitt enda färdmedel varit min blåa supersnabba Crecent. Utan den är mina vardagar ganska gråa (så gråa de kan bli för en svensk hockeyspelare i San Diego) om inte någon snäll lagkamrat hämtar upp mig innan träningarna. Därför blir jag lite nervös när jag kommer hem från St. Louis och för höra att värdfarsan såg min cykel nere vid ishallen (Ja,varför tog han den inte om han såg den!?). Det har tydligen blivit en liten miss i kommunikationen efter sista ispasset innan jullovet. Jag cyklade ner till träningen, Lisa hämtade upp mig med bilen efteråt och Sal hämtade hem cykeln påväg hem från jobbet precis som vi brukar göra. Trodde jag och Lisa i alla fall. För det hade han tydligen inte gjort. Åker därför ner till ishallen och hoppas på det bästa, men som 2014 börjat så var det ju givet att min älskling inte skulle stå där. Och det gjorde hon ju inte heller. 

 

Lisa kunde inte bry sig mindre, utan sa istället "Aja, förhoppningvis är det några mexikanar-ungar som har roligt med den nu. När jag var 14 så kraschade jag mina föräldrars bil, så jag kan inte bli arg på dig. Vi säger inget till Sal och hoppas att han inte frågar". Vår plan fungerade i ungefär 30 sekunder, innan Sal undrade om vi hämtat hem cykeln. Han var inte lika avslappnad (i vanliga fall brukar han släppa allt annat när jag kommer hem för att få en 20min lång genomgång av dagen, men den här gången möttes mitt besked med tystnad) som Lisa, men en timme senare så var allt som vanligt igen. Bad så hemskt mycket om ursäkt och fick till svar att "Jag bryr mig inte, det var ändå bara du som använde cykeln, men du börjar få slut på transportmedel...". Det ligger någonting i det.

 

 

Efter en grym vecka i St Louis så var det på fredagen tyvärr dags att åka hem. När jag bokade resan för några månader sen så var jag noga med att boka ett flyg på eftermiddagen eftersom jag förmodligen skulle vara sliten efter en veckas vevande med Alex och därför ville ha sovmorgon. Jag VAR sliten på fredagsmorgonen. Sovmorgonen kunde jag ju dock glömma eftersom Alex skulle flyga till Minnesota från samma flygplats. Klockan 9.30. Så efter 4h sömn släpade man sig upp och iväg till flygplatsen. Hamnade såklart på fel terminal så det var bara att sätta sig på perrongen, frysa ihjäl och ta tåget till nästa terminal (ja, flygplatsen var stor). 

Efter att ha slingrat sig igenom alla säkerhetskontroller satte jag mig utanför gaten och kollade på biljetten. Boarding 110. "Dumma amerikaner som inte skriver 11.00", tänker jag. 

Roar mig med att kolla Californication fram tills att klockan börjar ticka upp mot 10.50. Fortfarande stendött på gaten. När klockan är 10.59 och inte en jävel är där så fattar jag att "110" betyder 01.10 och inte 11.00. Är det jag eller snubben som skrev biljetten som borde avgå? Jag röstar på den sistnämnda.

Boarding om två timmar alltså. Eller...? 

För när klockan är 01.05 (13.05) är det fortfarande dålig aktivitet framme vid disken. Går därför fram till kärringen (japp) som står där och frågar om det inte är dags snart? Serviceinriktad som hon är (nåja) så sveper hon med sin feta hand över flygplatsen och frågar spydigt om jag ser något plan att boarda. Ville be henne dra en hagelsvärm genom sitt eget gomsegel, men svarade istället artigt att "nej det gör jag ju i och för sig inte" och frågar när planet i så fall kommer. "Om två timmar, om du har tur". Jaha ja. 

Fortsätter kolla Californication (huvudpersonen har vid det här laget hunnit plocka tillbaka sin brud OCH blivit dumpad igen) och fortsätter vänta. Klockan hinner bli 2.30 innan det äntligen är dags för flyg 3068 mot LA att boarda. Först fick överklassarna gå på. Sen medelklassarna. Efter det fick de som köpte de absolut billigare biljetterna gå på. SEN var det dags för boardinggrupp 4 (min grupp), samhällets bottenskrap, att få kliva på. Efter att ha väntat i 7h var man jävligt laddad på att äntligen få däcka på planet. 

"Inte jävla chans att du ska betala, låt mig ringa flygbolagets manager sen ringer jag upp dig", säger hon. Bra Lisa. Sätter mig ner och lutar mig mot Lasse Winnerbäcks textrad "Då jag vet att jag gjort allt jag kan ger jag mig rätten att ge upp" och tar en näve godis. 

Blickar ut över flygplatsen och ser en gubbe och en tant stå och skoja bakom en annan disk. Tänker att "nu gör jag ett sista jävla försök och sen skiter jag i det här" och går fram och förklarar läget en tredje gång. Äntligen jackpot. Visar sig att jag hittat den enda vettiga personen på flygplatsen. Jag tror han ser att jag är trött på livet för han inte bara fixar nya biljetter och låter mig välja vart jag ska sitta. Han hänger dessutom på när jag dömer ut förra kärringen. En jävla mordvinnare helt enkelt. Ville ge han en fet kram, men blev istället ett manligt handskak. 

Så efter att jag har spenderat 10h på flygplatsen kliver jag fram till gaten en tredje gång. En timma innan planet lyfter, bara för att försäkra mig om att jag inte under några omständigheter kan missa det här flyget. Samma mordvinnare står vid disken. "Erik, du kan vara lugn, det där planet lyfter inte om inte du sitter inuti det. Det kommer jag se till." Ville än en gång ge han en fet kram, men det blev istället en lång tacksamhetsförklaring.  

Så vad som skulle bli en soft 6h-resa blev istället en lite brutalare 15h-resa hem. 

Vad tar jag med mig av det här? Om jag  någon gång är påväg att kliva på ett flygplan och bomblarmet börjar tjuta: Ignorera och stanna kvar inne på gaten, för hellre sprängs jag i 40.000 bitar än upplever det där en gång till.

/#27

Har intalat mig själv att jag ska lägga i en till växel sista halvan av säsongen, så när Stefan (har aldrig fattat vem det är, tror han är ansvarig för oss importer och glider mest runt i ishallen. När jag träffade honom första dagen presenterade han sig som "Escondidos gudfader") frågade om jag ville köra ett andra pass ikväll så var det bara att tacka ja. "Grind when the lights are dim to shine when the lights are bright". 

Därför vet jag inte om jag hinner skriva ett långt A4 idag och kanske därför får skjuta upp det. Som vanligt. 

/#27

Imorrn blir det ett långt inlägg om en låååång dag. Teaser: Bombhot, missade flyg och cykelstölder. 

Den dåliga bloggaktiviten har berott på att jag just nu är i St. Louis med min sidekick Alex. Som vanligt full fart när vi är igång och vevar så bloggen har gått i andra hand. Ni verkar också ha prioriterat bort bloggen eftersom vi igår slog nytt BOTTENREKORD. Jävligt tråkigt, att vi varit så trogna hela året och sen väljer att svika med bara några dagar kvar. 

 

Nyårsafton idag. Därför borde jag egentligen skriva den obligatoriska års-sammanfattningen på bloggen. Det är jag dock för lat för, så istället för att skriva något havldant så skiter jag i det helt. Nu sitter jag väntar på att Alex ska träna klart (vilken jävla hjärnblödning av tränaren att lägga en träning på nyårsafton) så därför har jag lite tid att slå ihjäl och tänkte därför lyfta fram det som var liiiite större/mäktigare/sjukare under 2013. Hylla de som hyllas bör och sen såga resten.

 

Låt mig presentera...årets...

 

...brutalaste avsked. Precis när jag skrev det där så kom jag på att jag lämnade ju hela min familj på Arlanda för några månader sen. Dock går det ändå inte att jämföra med avskedet av SP3JUID på Solna Gymnasium. Även om vi kommer ses igen när jag kommer hem så är det ändå inte samma sak som när man drack kaffe i Anna-Marias kaffeteria, käkade fredagspizzor och nattpluggade på skype. Även om showen rullat vidare har jag inte glömt. Och kommer inte att göra det heller.

 

 

 

...vafan hände? Många kandidater till det här priset, men tror ändå Emelie tar priset. Möja i somras, vi badar bastu, lyssnar på Håkan Hellström och bara kände att "det är det här som är den perfekta sommaraktiviteten". Jag och Jesper står på bryggan och pissar, Jennie är i vattnet och Emelie...? Inget såg något och ingen hörde något, men när Emelie kliver upp från stegen så blöder hon i pannan. Hinner få ur sig ett "fan jag blöder,låt mig sätta mig ner" innan hon svimmar. 10 minuter senare dundrar hon iväg i en ambulanshelikopter med bruten hand och brutna revben. V-a-f-a-n hände?!

 

 

 

Den här listen skulle egentligen varit längre, men nu ser jag att Alex kliver av isen här. Har dock en kategori kvar som jag bara måste utse en vinnare i. Årets bild. Kollade igenom bilderna på datan och det finns en del att plocka av. När man väljer årets bild så kan man inte bara kolla på bildens kvalité utan måste också väga in saker som historien bakom bilden. Har valt ut 3 bilder som alla skulle kunna platsa som årets bild.

 

Bild nr1:

 

Eftersom Årets bild måste vara något alldeles extra så går alla "organiserade" bilder bort direkt. Bilder där man ställer sig och posar för en bra bild kan vara bra, men den kan adrig bli 5 plus. För att platsa som årets bild måste den komma spontant och med känslor inblandat. I somras var jag på Nickes student. Studenten är för de flesta en av de lyckligaste dagarna i livet (av nån jävla anledning) och därför är det just känslor inblandat. Nicke ville att jag skulle ta bilder på utspringet eftersom han skulle "vara först ut,inget snack". Eftersom Rudbeck är en jävligt stor skola så tänkte jag att "Jaja,du kan ju försöka men inte en chans att du är först", men ställde mig ändå där för att vara redo att fota. Resten är, som man brukar säga - Historia.

 

Efter att jag skrivit den här texten kom jag på att bilden är tagen i slutet på 2012, men det skiter jag fan i.

 

I början på året hände en jävligt tragisk grej. Barndomsvännen Calles lillasyster Hanna gick bort. Ingen kan förmodligen fatta hur det känns om man inte varit med om det själv, men grabbarna förstod såklart hur jobbigt Calle hade det efteråt. Det är förmodligen inte mycket som får en att känna sig bättre efter en sådan grej,men vi gjorde vad vi kunde och åkte till Örebro och överraskade Calle på hans match. Tifo, hyllningssånger och bra röj matchen igenom för att visa vårt stöd. Stolt över grabbarna och tror att det uppskattades av Calle. Så mycket kärlek i en enda bild.

 

 

Som sagt, ibland är känslorna i bilden mäktigare än vad själva bilden är. Bild nummer tre är en sådan. Efter veckor av planerande så lyckades vi tillslut styra ihop ett tappert gäng till Möja. Eftersom Jesper jobbade mycket i somras så var det länge tveksamt om han skulle kunna ta sig ut. Efter mycket om och men så gav han tillslut klartecken. Dock var han tvungen att komma ut en dag efter oss andra. Så på fredagskvällen gick vi ner till bryggan för att möta honom. Och det är just i sådana ögonblick "Årets bild" kan fångas. Det är inte årets snyggaste bild, men det är ännu en känsla: Lycka.

 

Igår var första gången jag hade ordentlig hemlängtan. Julafton i 22 grader var inte jätte-upphetsande för julens beskyddare. Fick ändå vara med släkten via skype och fick dessutom en magisk videohälsning från familjen Ringh och det gjorde att betyget gick från en 2a (bedrövlig) till en 5a (OK). 

 

Idag var det dags för den amerikanska julaftonen. Det är ungefär samma stuk, men ändå lite annorlunda mot hemma i Sverige. T.ex så orkar inte tomten ta sig tid att dela ut klapparna personligen till de amerikanska ungarna. Istället så dumpar han dem bara vid granen när barnen ligger och sover. Sover inte alla i huset så drar han förbi. Därför höll lill-Erik på att skjuta mig när han tror att han ser släden komma flygandes och jag sitter kvar i soffan utan att springa när på mitt rum. "What are you doing Erik!? He´s gonna see you!". Som tur var hann jag ner i min säng innan tomten såg mig och därför fick vi julklappar. 

 

Eftersom jag bara är ett 19-årigt lånebarn så hade jag inga stora förväntnigar. Ett schysst doftljus och jag hade varit nöjd. Riktigt så funkar det inte i överklassen.

 

 

 Efter att ha rivit upp både ett FIFA14, en Rangers-tröja och en jävla massa annat så förstod jag att det är klapparna som står i fokus på Cordrey drive. Kände mig som en riktig snorunge, men det var bara och tacka och ta emot. Höll på att första hela Eriks barndom genom att börja tacka värdföräldrarna innan jag kom på att klapparna kom från tomten. Räddadet dock upp situationen snyggt tillslut.

 

Efter att ha varit med grabbarna i fyra dagar i sträck, sovit, ätit och duschat tillsammans så känner jag mig nu jätte-ensam när jag ligger här själv i min dubbelsäng. Framförallt eftersom det nu är julledigt och halva laget dragit från soliga San Diego. Dock drar jag snart iväg till min vapendagare och broder Alex för att vända St. Louis uppochner, så ska försöka härda ut några dagar till.

 

Ber (som vanligt) ursäkt för dålig uppdatering. Som jag sa så har jag varit och vevat i Las Vegas på ligans showcase (ett showcase är när alla lag i ligan samlas på samma ställe för att spela matcher inför massa scouter på läktarna). Fyra matcher på fyra dagar. Vi målvakter splittade på matcherna och spelade två var ("sosse-hockey",som min gamla tränare hade sagt). Gjorde förmodligen ett ljummet intryck på scouterna. Torskade första matchern med 6-2 och vann andra med 10-0. Fick bara 19 skott i andra matchen, men som vi i målvakt-sekten brukar säga: En nolla är alltid en nolla.

 

Annars var Las Vegas typ exakt som man sätt på filmer. Feta hotell med casinon och strippklubbar i varje gathörn. Ger er ett bildspel.

 

 

Vet att ni håller på att få nervösa sammanbrott för den dåliga uppdateringen, därför ger jag er nu ett snabbt livstecken. Har varit på showcase i mäktiga Las Vegas hela veckan och kom hem igår natt. Lovar att ge er ett långt sammandrag ikväll (min tid) så att ni kan läsa ikapp påväg till skolan/jobbet imorgon bitti.  

Hur låter det?

 

/#27

Skrev på twitter för ett tag sen att "Dagen jag inte längre är nervös inför en match är dagen jag kommer sluta spela hockey". Spelar ingen roll om jag en möter Flemingsberg borta en onsdagkväll med SDE j18 eller om jag spelar för en fullsatt arena i San Diego. Är precis lika nervös varje gång. Det är inte mycket som ger mig samma genuina lycka som efter en vinst eller ett viktigt mål. Dock så känns det som att det är så mycket mer på spel nuförtiden. Torskade vi den där bortamatchen mot Flemingsberg så var det ingen (förutom vi spelare) som egentligen brydde sig. I San Diego är det folk som kommer för att se oss spela, som blir lyckliga över en vinst och besvikna över en uddamålsförust.Därför mår jag så jävla mycket sämre efter en förlust nu än under någon annan säsong.

 

Framförallt när vi tar hämtar upp både ett 2-0- och 3-1-underläge, med ett kvitteringsmål som kommer med 20 sekunder kvar. Därför kändes det som att jag svek hela hallen och alla som kommit dit när vi förlorar på straffar. Jag förlorar inte straffläggningar. Ni som spelat med mig får gärna rätta mig om jag har fel, men jag kommer inte ihåg en enda gång jag förlorat på straffar. Därför är det så jävla typiskt när den första förlusten kommer inför en fullsatt, lyrisk hemmapublik. Fan. Höll på att bryta ihop när jag ser en gubbe med Sverige-tröja stå och vänta efter matchen. Berättar hur kul han tycker det är att se oss spela och att  han kommer fortsätta komma även om vi fortsätter förlora. Den enda jag vill just nu är att ge den där gubben en jävla vinst. 

 

 

Slaggade hos Keegan i lördags. Bra stämning som blev ännu bättre av att Keegans värdfarsa hade lite fredagsmys och blev halvpackad (för att dra till med en underdrift). Slutade med att hällde sprit på diskbänken,tände eld på den och sög upp den med ett sugrör. Lite lätt.

 

Kom ni ihåg när jag berättade om Drew? Vår poängkung som var 100% säker på att pizza var det optimala införmatch-målet. Pizza och fem skedar glass. Det och att kolla youtubeklipp på sin favoritspelare Pavel Datsyuk är enligt honom den optimala uppladningen inför match. Den uppladdningen resulterade i 44 poäng på 46 matcher förra säsongen och 22 poäng på 16 matcher iår. 

 

Igår berättade han om en ny teori. Den gick ut på att när man kollar TV eller är inne på datan innan man ska sova så blir ögonen vana med massa ljud och rörelser och det gör att man inte kommer in i djupsömn under hela natten. Därför har han nu börjat läsa en bok innan han ska sova för att optimera sömnen. Eftersom jag är helt död efter en period (som jag berättade förut) på våra hemmamatcher så tänkte jag att "jag har ju inte så mycket annat för mig,så det är väl lika bra att exprimentera lite med sömnen". 

 

Därför drog idag jag och Felix iväg till Barnes & Nobles Booksellers (stället jag hävdar är Starbucks) för att köpa oss lite djupare sömn. Eftersom jag är van med att det bara är att rycka en bok,ge den till bibliotekarien, få den blippad och gå därifrån så kände jag att jag orkade gå hela vägen till kassan, utan tänkte istället bara ta hem den, läsa den och sen ställa tillbaka den i hyllan utan att en jävel hade märkt att det va borta. Det tyckte dock inte Felix som menade att det gick så snabbt så det va lika bra att va hederlig. Går därför motvilligt fram till kassan och får veta att man inte kan låna böcker på det här biblioteket (Vafan!?) utan måste KÖPA boken. Ger Felix en arg blick och drar motvilligt fram plånboken. Känns som finns roligare sätt att spendera min tighta budget.

 

Torsk 3-2 vilket betyder att slutspelståget sakta men säkert börjar rulla iväg från den berömda perrongen. Fick dock starta den här matchen också och det kändes bra så nu är ordningen återställd och krisstämpelt är officielt borta. Tränaren var inte helt nöjd med gårdagens laginsats, så vår heliga måndag (alltid träningsledig) förvandlades till 1h löpning på kvällen. Löpning är förmodligen den mest ångestframkallande träningsformen. Skön känsla efteråt dock.

 

Innan det ångestframkallade löp-passet så han jag och Felix åka till IKEA för att köpa hem lite julstämning. Snackade med Alex om beteendet att flytta till USA i 8 månader och bara för att man är svensk åka och köpa precis all svensk mat som finns. Sjukt töntigt. Därför höll jag mig till julsaker. För som ni vet vid det här laget så gör jag allt för lite julstämning. 

 

Höll på att bryta ihop när jag såg att hyllan med julmust var TOM!

 

Förutom att vi showar för medborgarna i hemmaborgen varje vecka så hjälper vi ju faktiskt staden på andra sätt. Förra året åkte några från laget till en mobbad kille i mellanstadiet för att visa att han har 19-åriga hockeyspelare som backar upp honom, andra hjälpte till på juniorlagets träningar osv. Igår var det min tur att hjälpa till med att göra världen lite, lite bättre.

 

Ni som känner mig vet att jag tycker julen är den överlägset bäst tiden på året. Alltså helt överlägsen (därför hatar jag att det typ har blivit inne att dra till med ett "julen är fan överskattad,hatar fan julen", ni kan ju avgå eller gömma er och komma fram igen i Januari). Jag vet inte varför, men under julen känns det som att alla blir polare, man käkar bra mat och alla umgås. Alla importer i laget (eller mja, nästan alla) är glada eftersom att de snart ska få åka hem och träffa sina familjer och polare i sina hemländer och det är allmänt bra stämning.  Allt som har med julen att göra är bara så jävla mysigt. 

 

Därför är det så jävla bedrövligt att alla inte har råd att fira jul. Inte råd med julklappar till barnen, ingen julskinka och kanske inte ens en TV att kolla Kalle på. Därför var det självklart för mig, julens beskyddare, att ställa upp när tränaren behövde 4 spelare som skulle stå utanför ett köpcentrum och samla in pengar till "the Salvation Army", en välgörenhetsorganisation där pengarna går till familjer som inte har råd att fira jul. Alla familjer får välja en paket per barn och har man inte råd man julkäk så kan man få det av the Salvation army. Briljant upplägg som måste hyllas.

 

De senaste veckorna har jag formtoppat livet occh allt har gått med mig. Så var nästan säker på att det skulle komma en motgång snart. Det är så det funkar, liksom. Idag på uppkörningen var det dags. Allt rullar på perfekt fram tills att jag ska svänga höger vid ett rödljus och tänker "Nice,nu har jag grönt då kör vi". Riktigt så enkelt va det inte och efteråt säger inspektören "du körde bra,men jag kan inte godkänna dig eftersom du inte lämnade företräde vid rödljuset". Precis vad man vill höra......

 

Försöker lugna mig själv genom att påminna mig om att personer som Jesper och min kusin (barndomsidol) inte heller har körkort...