sandiegosnummeratta.blogg.se

Enda sedan jag smackade igång bloggen i Augusti förra året så känns det som att jag börjat inlägget med exakt samma mening varje gång. "Sorry för dålig uppdatering". Jag borde inte känna så eftersom det är för mycket begärt av er läsare att tro att jag ska hinna skriva ett inlägg om dagen. Framförallt eftersom sandiegosnummeråtta inte är någon jävla kändisblogg där ett inlägg är fyra rader och en bild på dagens frukost. Jag försöker ha kvalité i varje inlägg annars skiter jag i det. "Kör vi så kör vi", som Stahre sa 2lax9.

 

Dagen började med att den brutala slovaken i huset drog med mig till gymmet. Efter att han lackat på att ingen gymmade med honom förra året så frågade han om jag ville börja köra två extra pass om dagen med honom. Hade inte så mycket val än att tacka ja till erbjudanet. Dessutom så gjorde han 30 mål och 75 assist på 41 matcher förra året (var tvungen att dubbelkolla den statistiken innan jag skickade ut den på bloggen, men den stämde, sjukt nog), så något rätt måste han ju göra.

 

När jag drog iväg för att köpa skridskor idag blev det halvstelt. Av två anledningar. Dels så hamnade jag av någon anledning i den andra målvaktens bil. Det hade väl varit helt OK, om det inte vore för att han var norsk vilket gjorde att vi missförstod varandra var femte mening. Slutade med att jag bara nickade och såg glad ut så fort han sa nått.

Den andra anledningen till att det blev dålig stämning var min oförmåga/ointresse/ortenuppfostran angående hockeyutrustning. I alla mina hockeyår har jag alltid harvat med begagnad utrustning. Det är så vi gör det i orten, liksom. Det är egentligen inget som stör mig eftersom jag hatar ny hård utrustning och hellre kör med redan inkörda grejor. Dock är det alltid lika förnedrande när hockeyutrustningstöntar drar igång och frågar ut mig om min utrustning.

 

- Vilka skridskor funderar du på att köpa då? De nya CCM?

- Njaaa... jag vet faktiskt inte, prövar nog bara några när jag kommer dit...

- Okej...Vad har du för några nu då?

- Hm..svarta..CCM...tror jag.

 

Norrbaggen kollar lite undrande och vänder sig om, men kommer tillbaka lite senare.

 

- Vilka blev det nu då?

- Eehm..de vita med gul text.

- Bauer?

- Ja precis.

- Bauer MGX?

- De vita Bauer. Med gul text.

 

Förortsbarn - Vi blir aldrig som er från stan.

 

 

Efter skridsko-debaklet så drog jag och tre andra och spelade vår andra runda golf sen vi kom hit. Billy, min 23-åriga värdbrorsa har gjort mitt till sitt lilla utvecklingsbara projekt. Analyser varenda en av mina slag och idag när vi vara klara sa han att han sett "stor utveckling sen i måndags". Ja precis, ni kommer snart få se mig på PGA-touren, ja.

 

Eftersom morbror Björn alltid efterlyser bilder så slänger jag väl ut en från dagens runda/golflektion.

 

Brottas med en blandning av prestationsångest och motivationssvårigheter inför bloggandet just. Kanske har alla djupa människor rätt.  Författarna, låtskrivarna och dikt-snubbarna. De som säger att man levererar bättre ute i en stuga vid en sjö i en skog. Att man får mer inspiration och kan skapa mer i den där stugan.

 

För när jag satt där i på mitt Starbucks (som inte var ett Starbucks, jag vet) i San Diego helt ensam så flödande fantasin. Det var min skog. Här i Los Angeles county har jag inga skrivar-vibbar. Sen kan det ju bero på att jag landade igår eftermiddag efter att ha sovit 2h det senaste dygnet och att jag hållt igång hela tiden från att jag landat. Eller så är det helt enkelt att jag saknar mitt Starbucks.

 

Annars är Long Beach rätt schysst. Värdfamiljen flyttade in i huset (Import-huset, där 9 av oss importer ska bo) dagen innan vi kom så det ser inte ut som 4048 Cordrey Drive direkt. Men det är klart, inget är ju som 4048 Cordrey Drive.

 

Det var så länge sen jag drog iväg ett inlägg här så kommer knappt ihåg hur man gör. Hur börjar man liksom? Sommaren i Sverige har iallfall varit magisk, men eftersom jag egentligen är emot killar som bloggar så har jag såklart låtit bloggen vila, med tanke på att enda anledning att jag skrev förut var för att jag var i ett annat land och faktiskt hade saker att skriva om. 

 

 Efter en sommar av velande och mejlande så slutade det med att jag nu jobbar mig några mil uppåt i Kalifornien och klämmer mig in bredvid Ossy Osbourne och David Beckham i....Los Angeles! Efter en jävla massa strul med kontrakt osv så vet jag inte ens om övergången är klar, men nu kände jag att jag inte kan vänta längre. Ni trogna läsare har lidit tillräckligt.

 

Fick massa arga sms från några trogna läsare som tyckte att det var förjävligt att jag inte skrev ett sista avslutande inlägg när jag kom hem från USA i våras. De ville ha en fet sammanfattning och ett skönt avslut liksom. Det de inte fattade var att showen är ju inte slut? Jag skriver ju fortfarande nya kapitel? Så nu dammar jag av sandiegosnummeratta och kickar igång säsongen 14/15. Vissa av er var helt magiskt trogna förra säsongen och jag hoppas verkligen inte ni varit runt bland andra bloggar bara för att vi tagit ett litet break.

Så häng me nu, det blir kul! Och som sagt, ni som tvivlat och klagat, kom ihåg: