sandiegosnummeratta.blogg.se

Har varit en hektisk vecka och därav den dåliga uppdateringen. Nu ligger jag dock i sängen redan klockan 9 och kan därför spendera lite kvalitétstid med er. Skönt, tycker jag. För det känns inte som att vi pratar med varandra som vi gjorde förr. Kommer ni ihåg när vi var unga och nykära? När bloggen var ny och fräsch, när ni snittade 100 sidvisningar om dagen och vi tillsammans kunde sitta och skratta åt alla jobbiga situationer jag hamnade i nätterna igenom? Vi var lyckliga då, var vi inte? Därför ska jag försöka dra igång med bloggandet lite mer seriöst igen.

 

 

Hänt en del sen sist. Jag tänkte skriva det här inlägget igår och då var det mest spännande som hänt att jag och husalfen Miguel murat ihop en crashad tegelmur. Dock så hände det en sak innan jag han skriva inlägget som ändå toppar murandet och därför får det bli huvudämnet. Dock börjar vi från början. 

 

Trots att jag nu bor hos överklassen och i och med det är en del av den så försöker jag ändå hela tiden visa att jag inte blir en bortskämd snorunge bara för det. I helgen var en sånt exempel. När jag och Linus (familjens nya värdunge) skulle åka till träningen så backade han rätt in i tegelmuren nere vid stallet. Värdfarsan var inte jätteglad, men sa att han skulle be Miguel laga muren i helgen. Tyckte det kändes oskönt att bara lämna muren till Miguel ("har du skitit får du fan torka också", som min gamla tränare sa) så därför klev jag upp på lördagsmorgonen och drog på mig arbetskläderna för att hjälpa Miguel. Ni trogna läsare vet att Miguel knappt snackar engelska och knappt snackar spanska, men på en blandning mellan spanska och engelska så gjorde han sig ändå förstådd.

 

 

Har skjutit upp bloggen i flera dagar nu, en när Lilja ber om bättre uppdatering är det inte direkt att jag ber henne dra åt helvete utan lägger istället allt annat åt sidan och smäller upp ett inlägg

 

Har haft en sån gripande jävla våldsångest de senaste dagarna. Inte för att jag inte har kunnat kolla OS så mycket som jag velat, eller för att det svenska godiset är slut. Utan för att jag var några dagar från att bli stämplad som illegal invandrare och med det få ett besöktsförbud på 10 år uppkörd i ansiktet. Halv kul. Dock var det inte det som var den största skräcken. Tanken på vad morsan skulle säga, som tjatat på mig i flera månader att jag ska ta tag i Visa-problemet, var mer skrämmande. Utskällning efter att man i 7an skrivit upp mattesvaren i handen (trots att morsan vart rätt tydlig med att hon skulle lacka om jag gjorde det) på ett matteprov, sitter fortfarande kvar i kroppen. Därför grät jag ut hos lagkamrater, Derek som jobbar i hockeyaffären och Felix värdfamiljs advokat-polare. Fick lite olika förslag. 

 

Min briljanta målvaktkollega Filip fattade inte vad jag nojjade över. Han hade ju varit här illegalt i flera månader utan problem, det skulle lösa sig på nått sätt. Derek tyckte det självklara valet var att dra en runda till Mexiko och komma tillbaka som turist. Helt vattentätt. Efter att jag luftat den idén med Felix värdfarsa (som jobbar inom militären) så strök jag dock Mexiko-planen rätt snabbt. På honom lät det ungefär "Risken finns att de inte släpper in dig igen och behöver du spendera en natt i Tijuana är risken stor att du blir kidnappad av kartellen. Där får du välja mellan att smuggla in en knarkorder i USA eller döden". Han fortsätte berätta att tydligen så har drogkartellerna tagit över hela städer i Mexiko. Kommer det in en ny snut i staden för att styra upp så knäpper kartellen honom och fortsätter med hans familj (för att göra budskapet extra tydligt,typ). Efter den genomgången strök jag Mexiko från listan. Inte för att jag är rädd för drogkartellerna utan, återigen: Fatta morsan när man släpper bomben att man blivit dömd för knarksmuggling i Mexiko. Halv-dålig stämning.

 

Även om jag kunde gått på Filips förslag (att stanna illegalt och hoppas på det bästa) så kände jag ändå att det mest säkra alternativet var att lyssna på advokaten. Dvs göra det de hederliga sättet, skriva ett smörigt mejl till de som bestämmer, fylla i alla papper och sen bara hoppas på att alla papper hinner komma in innan mitt visa går ut, den 22a Februari. Så, så fick det bli. Hoppas gurre är med mig. 

 

 

Avslutar (som vanligt) inlägget med ett citat från lill-Erik. Förutom att vi båda heter Erik med K och är hockeymålvakter så är vi rätt lika på många sätt. För några veckor sen berättade jag om hur vi båda inte var redo för (i Eriks fall) mörker och (i mitt fall) körkort. Idag var det dags igen. Några gånger i veckan när jag är på humör så brukar vardagskvällarna sluta med intensiva kneehockey-matcher med småbrorsorna. Oftast möter jag och Felix. Lill-Erik och Micheal och det brukar alltid vara rätt lätt att provocera fram ett (skoj)-slagsmål med Erik. Men idag när Felix försökte få Erik att "släppa handskarna" så var Erik stenhård.

 

"Nej jag gör det inte. Det handlar inte om att jag är rädd för dig, jag vill bara inte." 

 

Älskar fan alla former av mästerskap. Det enda som skulle kunna vara bättre än ett OS är i så fall ett OS i fel tidzon. Där alla viktiga matcher liras klockan 01.00 och man måste sitta uppe och ladda med kaffe och godis hela kvällen. Vi som trotsallt orkar hålla sig vakna blir extra patriotiska och när facebook bombas med statusar som "HUR FAAAN KAN HAN MISSA DÄR?? AVGÅÅÅ!!!" eller "VILKEN JÄVLA DRÖMMÅL,GIFT DIG MED MIG ZÄTA!!!" så känns det som att vi alla sitter i samma vardagsrum och tittar tillsammans. Magiskt.

Därför har jag laddat för OS i Ryssland i flera månader. Det spelar ingen roll om det är en viktig match mellan Kanada och Sverige eller om curling-damerna är ute och vevar mot nån blåbärsnation. I OS blir allt intressant om man tänker på hur länge alla som är med har laddat för just de här dagarna. Ett misslyckat första-åk eller en indianare på blålinjen och flera års förberedelser är helt plötsligt inte värt ett skit. Klickar istället allt under OS-veckan så är man istället en evig vinnare. Som sagt, magiskt.

 

Därför vill jag avlida när jag får reda på att amerikanarna har förstört hela jävla upplägget genom att skita i att sända live från OS och istället visa allt på bästa sändingstid. Som att visa Kalle Anka på Juldagen eller smälla av nyårs-raketerna den 3e Januari. Så jävla bedrövligt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

 

-Men vadå. Allt visas ju live på webben?

-Ja, för de som har internet i huset, ja.

 

Nu sitter jag ju såklart ändå och kollar på en trött repris av gårdagens "Speed skating", det är ju trotsallt OS.

 

Idag blev det en runda i downtown med Felix och hans kompis Freja (Felix säger att Freja är lesbisk, men med tanke på att han körde säsongens hårdaste överkroppspass samma dag som vi hämtade upp henne på flygplatsen så är jag fan tveksam..) som är här och hälsar på.

 

När jag första gången fick höra att jag skulle till San Diego var det första jag tänkte "Då måste jag åka till Tijuana". Inte för att droga ner mig (som de flesta andra gör när de åker dit), utan för att kolla på Club Tijuana Xoloitzcuintles de Caliente, fotbollsklubben med den briljantaste ägaren jag någonsin hört om. Ni som inte hört historien (förmodligen 99% av er), här har ni den: http://bloggar.aftonbladet.se/bankoniva/2013/05/tequila-sexo-marijuana/ . 

  Så när jag idag såg den här tröjan högt upp i hörnet på ett klädstånd på gatan så var det de mest givna köp jag någonsin gjort. Inte världens vackraste klubbemärke, men de som vet, de vet.

 

Vi var också inne i en rätt soft vintage-butik, där jag hittade en metallskylt för $10 som var för mäktig för att inte plocka med sig hem. Kommer passa perfekt hemma på väggen i rummet på F9.

 

 

Dåligt bloggande just nu. Tur att morsan klivit in och vikarierat för att hålla liv i den (sakta men säkert) döende bloggen. 

 

Det är som vanligt. Vad som händer så slutar det alltid med att mina bästa polare flyttar. När jag gick på dagis flyttade min bästa polare Simon till Småland. När det va dags att kliva upp från dagis till sexårs så valde min dåvarande bästa polare, Patrik, att byta till en annan klass (ett byte som han förmodligen ångrar med tanke på vilken framgång min klass hade på skolgårdens fotbollsplan). Efter högstadiet flyttade nästan hela min kompiskrets till olika delar av Sverige för att gå hockeygymnasium. När Linus förra vintern släppte bomben att han skulle flytta till Östersund och mina andra tre bästa kompisar, Alex, Jesper och Viktor, skulle flytta till USA så kände jag lite att "lämna, eller bli lämnad" och åkte med. Nu är det alltså dags igen. Två av mina bästa polare i laget åker idag till El Paso för att vinna titlar, medans jag stannar kvar. Dock så stannar jag kvar i 20 plusgrader och massa andra vinnare, men ändå. Tråkigt.