sandiegosnummeratta.blogg.se

Skrev på twitter för ett tag sen att "Dagen jag inte längre är nervös inför en match är dagen jag kommer sluta spela hockey". Spelar ingen roll om jag en möter Flemingsberg borta en onsdagkväll med SDE j18 eller om jag spelar för en fullsatt arena i San Diego. Är precis lika nervös varje gång. Det är inte mycket som ger mig samma genuina lycka som efter en vinst eller ett viktigt mål. Dock så känns det som att det är så mycket mer på spel nuförtiden. Torskade vi den där bortamatchen mot Flemingsberg så var det ingen (förutom vi spelare) som egentligen brydde sig. I San Diego är det folk som kommer för att se oss spela, som blir lyckliga över en vinst och besvikna över en uddamålsförust.Därför mår jag så jävla mycket sämre efter en förlust nu än under någon annan säsong.

 

Framförallt när vi tar hämtar upp både ett 2-0- och 3-1-underläge, med ett kvitteringsmål som kommer med 20 sekunder kvar. Därför kändes det som att jag svek hela hallen och alla som kommit dit när vi förlorar på straffar. Jag förlorar inte straffläggningar. Ni som spelat med mig får gärna rätta mig om jag har fel, men jag kommer inte ihåg en enda gång jag förlorat på straffar. Därför är det så jävla typiskt när den första förlusten kommer inför en fullsatt, lyrisk hemmapublik. Fan. Höll på att bryta ihop när jag ser en gubbe med Sverige-tröja stå och vänta efter matchen. Berättar hur kul han tycker det är att se oss spela och att  han kommer fortsätta komma även om vi fortsätter förlora. Den enda jag vill just nu är att ge den där gubben en jävla vinst. 

 

 

Slaggade hos Keegan i lördags. Bra stämning som blev ännu bättre av att Keegans värdfarsa hade lite fredagsmys och blev halvpackad (för att dra till med en underdrift). Slutade med att hällde sprit på diskbänken,tände eld på den och sög upp den med ett sugrör. Lite lätt.