Höst-pepp
Imorgon är det halloween. Hemma i Sverige är man lagom laddad när det är dags för halloween... Lite mysigt, men inget man går och längtar efter. I USA däremot så är halloween inget man snackar bort. Alla satsar som fan på dekorationer och utstyrslar och imorgon är allt som inte har med halloween att göra oviktigt.
20-åriga Drew har gått och snackat i en vecka om hur laddad han är på bus eller godis. Så imorgon ska vi dra på oss maskerna och glida runt i området och fylla korgarna!
Lill-Erik är också laddad för halloween, men tycker samtidigt att det är lite läskigt. Därför har vi gjort en lek (4000 storebrors-poäng till mig) som går ut på att man inte ska tända lamporna när man går in i ett rum. Allt för att träna sig inför halloween. Ska man gå in i garaget får man använda mobilen som lampa och när det är dags att mata hästarna tar jag och Erik den hästen som står i den mörkaste hagen. osv. Nu har vi tränat såhär i en vecka så imorgon kommer ingenting att kunna skrämma mig och lill-Erik ("The more you sweat in practise, the less you bleed in battle")
Tänkte avsluta det här korta inlägget med att tipsa om en hemsida för er i det svenska höstmörkret, har följt den här sidan i cirka ett år och det levererar alltid och får en på lite bättre humör varje gång. Sidan heter 1000awesomethings.com. Som man hör på namnet så listar dom 1000 saker som är magiska på sitt sätt. Alltså små saker i vardagen som egentligen inte är speciellt spännande, men som ändå gör livet bättre. Lycka i vardagen helt enkelt, här är några exempel.
#674 "When your laptop or cellphone is just about to die, but you manange to run and plug it in before it completley shot down."
#669 "Vacuuming a dirty carpet and hearing all the tiny rocks going thru the hoes."
#690 "when the person scratching your back, finds that one really itchy spot."
1000awesomethings.com alltså, AWESOME!
/#27
Bildspecial från El Paso
Langar iväg en kort bildbomb när jag ändå är igång!
Här står jag och laddar efter linupen och väntar på att motståndarnas svin lååååånga intro ska ta slut. Tillslut kom de iallafall ut från det fula noshörningshuvudet uppe i vänstra hörnet.
Drömmen har ju alltid varit att bli inzommad av kameran, snegla upp mot storbildskärmen och sen försöka se så cool ut som möjligt. Äntligen gick drömmen i uppfyllelse!
En del av Rhinos grisiga fans. Söndagsmatcher brukar inte dra så mycket folk eftersom matcherna konkurrerar med Sunday Football. Det har dock arrangörerna löst bra i El Paso genom att rea ut söndagsbiljetterna för $1 (Djurgårds-stilen), vilket gör att de giriga Texas-borna släpar sig dit på söndagsmatcherna också! Kul!
Avslutar med lite bilder från gårdagens Halloween-pyssel.
Efter lite googlande och brainstorming så valde jag att göra en enkel/stilren/svin-läskig pumpa.
Små-grabbarna var klara efter 15 minuter. Jag och Felix tog dock lite allvarligare på uppgiften. Två timmar och trettio minuter allvarligare, närmare bestämt.
Och här har vi resultatet efter 2h och 45 minuters slit! Längst till höger har vi Felix pumpa. Snygg,men samtliga deltagare (förutom värdmorsan som försökte vara en bra mamma) tyckte att Felix fuskade eftersom han använde en stencil och ritade av. Får Lance Armstrong att framstå som sportslig, enligt mig.
Bredvid Felix har vi lill-Eriks (hahahahahaha)! Som jag sa i förra inlägget så tjatade han till sig den fetaste och dyraste pumpan på hela stället. Värdfarsan höll på att bryta ihop när Erik känner sig nöjd efter 2 minuter. "Köpte jag en pumpa för $30 för att du skulle göra den där!?". Tydligen.
Bredvid lill-Eriks står mitt mästerverk. Tänderna (?) var ett jävla helvete att göra, men är ändå nöjd med resultatet.
Sist men inte minst hittar vi Mikeals. Svin-lack pumpa med en liten lätt brännskada (?) nedanför munnen.
Alla fick förstapris ("jävla sosse-mentalitet" som min gamla tränare hade sagt"), dock ledsnade Erik på att alla skrattade åt hans pumpa så han drog upp på sitt rum innan prisutdelning. Hjälte.
Nu har jag fan langat bilder för en månad framåt,så inga arga kommentarer på ett tag! Hörs!
/#27
"Hey goalie,you suck!"
Bra röstat allihopa! Eftersom iphonen bara fick en röst (även om Limpans röst väger tugnt så räcker det inte) så ska jag i veckan ta er med hela vägen från Cordrey Drive 3047 till Iceplex Arena med min amerikanska skitmobil. Jag är rätt tveksam för kvalitén kommer att vara b-e-d-r-ö-v-l-i-g. Men skyll er själva.
Håller på att avlida av trötthet för natten har spenderats på en buss ifrån Texas. Rätt ocharmigt att försöka sova sittandes med snarkande ryss i sätet framför. Gjorde också det orutinerade draget att sätta mig nedanför en av TV-apparaterna. Perfekt när man vill kolla film, mindre bra när man vill försöka sova och istället tvingas ha en strålkastare som lyser upp hela sätet.
Det jag ogillar med amerikansk idrott är att det är för mycket jippo och för lite hjärta. För mycket "folkfest" och för lite hat mot motståndarlaget. Därför borde jag egentligen hylla El Paso Rhinos fans (som vi spelade mot i helgen). Under varje avblåsning (åker alltid ut på små "tix-rundor" i sarghörnen under avblåsningarna) stod det folk och bankade på plexit och pekade finger och efter varje insläppt mål ställde sig 1900 personer upp och skrek i kör "HEY GOALIE, YOU SUCK" istället för att t.ex hylla han som hängde. Det är ju så jag vill ha det, så ska inte klaga, men: Grisigt som fan. Nu vet jag hur bortalaget känner sig när "En jävla massa bönder" vevas igång på Hovet... Ska försöka smacka upp lite bilder.
El Paso ska vara ligans bästa lag, men tyckte inte det var speciellt magiska (vi torskade tre raka dock haha). Spelade en av de tre matcherna och det kändes bra (även om 1900 tyckte att jag sög), så nu lever showen igen. Dock är dags att plocka lite vinster snart.
För övrigt...
...spelade jag min första- och bästa match i tröja nummer 27 i helgen. Tillfällighet? Förmodligen inte.
...så fick jag ett argt meddelande från Lilja för några dagar sedan. Anklagade mig för att kommentera mina egna inlägg! Så det psykfallet som röstade i hennes namn i förra inlägget, lägg ner eller avgå!
...så gjorde vi pumpor till Halloween idag (bild kommer), rätt nöjd med min egen insats. Dagens bästa stod (såklart) lill-Erik för. Tjatade till sig den största pumpan han kunde hitta (kostade 300kr) och efter att ha karvat ut ett brett smile och satt på två plastögon kände han sig nöjd. Det låter inte så kul när man skriver det,men ni kommer första när ni ser bilden. Så jävla briljant människa.
Skriver alltså det här idag (måndag), men internetet dog nyss av nån anledning så kommer inte kunna publicera förrän imorrn. Så skyll inte på mig!
/#27
"Green and red,ha?"
Sorry för dålig uppdatering,men jag har lite skrivkramp just nu. Det händer saker hela tiden, men eftersom jag älskar mina trogna läsare vill jag bara ge er det bästa av det bästa. Dessutom så hatar jag folk som hypar upp en händelse som hen (vidrigt ord) ska berätta om och sen visar det sig att man måste ha varit där och sett händelsen med egna ögon för att det ska vara roligt (T.ex om man ser någon ramla. Sjukt kul när man är på plats,men helt värdelöst att återberätta). Det händer hela tiden och förmodligen gör jag det själv ibland, men det ska man fan undvika så mycket man bara går.
Har dock kommit på ett utfyllnadsinlägg. Eftersom ni alltid tjatar om bilder så ska jag ta med er (via bilder och text) på min cykeltur som jag trampar nästan varje dag, från huset till ishallen. Nu när jag skriver det låter det rätt B, men tror det kan bli kul. MEN. Min kamera på mobilen är fortfarande bedrövlig. Därför ska jag nu ställa en läsarfråga. Senast jag gjorde det fick jag exakt NOLL svar. Med tanke på att ni aldrig är under 20-sträcket varje dag så ska MINST 5 stycken svara på denna fråga innan nästan torsdag. Annars lägger jag ner bloggen. Deal? Okej,bra.
Dagens läsarfråga: Ska jag vänta tills att jag får tillbaka min iphone (kan ta allt ifrån en vecka tills 4 månader) eller ska jag försöka skildra min resa mellan huset och ishallen med min amerikanska skitmobil?
Ni som är vänner med mig på facebook kommer säkert ihåg när jag skrev en status inför den sista seriematchen i j18 som skulle avgöra ifall vi skulle ta oss till j18-allsvenskan eller om vi skulle tvingas harva i fortsättningsserien efter jul. (Den gick ut på att mitt mål med hockeyn när jag var liten var att spela i division 1. De flesta smågrabbar brukar drömma om att spela i NHL och tjäna bra med pengar. Jag nöjde mig med division 1 för då fick jag åka buss till bortamatcherna.) Tog vi oss till Allsvenskan skulle vi få åka buss till bortamatcherna, förlorade vi så skulle det bli Flemingsberg away efter jul. Det blev ingen buss den säsongen.
Nu lever jag dock DRÖMMEN. Eller nja. Bussresorna var kanske inte lika spännande som jag trodde när jag sprang intervaller runt löparbanan som 12-åring. Dock så tycker jag fortfarande att det är mysigt som fan halv-ligga och kolla på film, snacka med polaren framför dig, kolla ut på bergen genom fönstret osv. Iallafall första sex timmarna... Imorgon kväll packar vi väskorna för att rulla mot Texas. 12 timmar. Endast. När man kollat alla filmer, lyssnat sönder alla låtar på offline-listan och tröttnat på bergen. Och man fortfarande har 4 timmar kvar. Just då kanske pojkdrömmen inte är så jävla upphetsande.
För övrigt...
...så har jag i två månader levt i lögnen att jag i gått till Starbucks minst tre gånger i veckan. Men när jag igår skulle betala med mitt presentkort jag fick av grabbarna så svarar min favoritservitris med ett snett leende "Det här är inte Starbucks". "Aha....". Nu låter det som att jag är dum i huvudet som inte fattat det efter två månader,men jag ska ta ett kort på stället imorgon så får ni avgöra själva.
......så är många amerikanare så jävla oallmänbildade att jag vill skicka en hagelsvärm genom gomseglet. Idag när jag och familjens barnvakt satt och kollade på brorsornas träning så berättade jag upprört för henne att jag för några minuter sen frågat min lagkamrat hur Sveriges flagga såg ut och att han svarat att han inte hade någon aning.
- Men vaaa vilken idiot! Er flagga är ju grön och röd! Väl..?
-Jorsåatte...
Fortsätt reppa så hörs vi!
/#27
"Felix, dont call me Niklas, KROOONWAAALL"
Är det någonting jag är noggrann med är det traditioner. Midsommar ska spenderas på Möja i Stockholms skärgård (förra året var jag tvungen att lämna familjen och fira midsommar själv med släkten för att hålla traditionen levande), julgranen ska kläs dagen före julafton och på födelsedagsmorgonen ska alla samlas i föräldrarnas rum för paketutdelning. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.
Därför kände jag att det skulle bli lite halv-B att fylla 19 år i USA, men det blev tillslut rätt lyckat. Käkade ute med några från laget och deras familjer (slutade med att bara en ensam morsa tog sig dit. Sköna.) och det var lyckat. Dock har amerikanarna en oskön tradition att födelsedagsbarnet ska upp bredvid tårtan när man sjunger "jamåhanleva". Under den halvminuten hann jag bli lika svettig som under hemmapremiären. Vålds-stel stämning.
Ser ni obekvämheten i mina ögon?
Fick ett par byxor som var för små (värdfamiljen underskattar min bitighet), en tröja och en keps av värdfamiljen. Eftersom vi inte har internet hemma så ofta så hänger jag en del på Starbucks på dagarna. Därför kom grabbarnas present jävligt lägligt.
Ett presentkort på Starbucks! Kärlek!
Efter middagen skulle först Drake arrangera ett party, men det blev... inte riktigt så. Slutade med att vi klockan 22.00 åker ner till hallen för att spela veteranhock...eller det blev inte riktigt så...för när vi kommer dit så är lagen redan spikade. Så det vara bara att vända hem. Halvdåligt avslut på 19-årsdagen, men annars var det schysst.
För övrigt...
...så har speakern mer eller mindre börjat driva med Felix (som börjar tröttna på att bli jämförd med sin farbror Niklas Kronwall) under linupen. När han ropar upp förstafemman så och kommer till Felix låter det såhär "And number fifthyfive...Felix...DONT CALL ME NIKLAS...KROOOOOOONWAAAAAALL". Hahaha garvar för mig själv när jag skriver det. Felix är inte lika road dock.
...får 160cm Keegan bjuda på veckans citat. "I´ve never lost a fight on the street. It´s a fucking war of midgets out there and I´ve won every single one of them".
...så är jag mer än nöjd med min 27a. Här har ni bild:
Håll igång så hörs vi!
/#27
Rosabandet
Håller er lugna med en bild. Just nu är det bröstcancer-månad och vi vill såklart inte va sämre och drar därför vårt strå till stacken. Känns dock lika meningslöst som "rädda den här kattungen genom att likea"-bilder på facebook. Hur många bröst räddas av att vi åker runt med rosa tejp på klubborna? Förmodligen noll. Ja, idag är jag fan bitter.
DOCK. Min matchtröja har kommit. 27an. Det betyder att det finns hopp. Vi kör!
/#27
Lake Tahou
Eftersom jag fortfarande har min amerikanska skitmobil utan fungerande kamera så ligger allt bildansvar på mina lagkamrater. Bad min schweizare ta kort åt mig under resan, och det här var vad han skrapade fram:
Ingen proffsfotograf (minst sagt), men ändå något! Tack Keegan!
Fick också en önskemål om en bild på mig i matchtröjan och det här va den bästa jag kunde få fram:
Charmigt.
/#27
Medlidande kommentarer undanbedes
Första matchen uppe i vackra Lake Tahou förlorade vi med 8-2. Jag spelade inte, men fick chansen på lördagens match. Har suttit ett tag och tänkt på hur jag ska lägga upp det här utan att det ska låta som att jag tycker synd om mig själv och att jag vill ha peppande kommentarer. Därför har jag valt att skriva om matchen som en liverapportering på Aftonbladet. Helt opartiska kommentarer om vad som händer ,minut för minut.
San Diego Gulls - Lake Tahou Blue
Matchen är igång.
Bra start av Blues som snurrar bra i anfallszon.
Efter några tappade returer börjar Eidissen komma in i matchen.
Måååål! 0-1 Blues! Bra uppfattat av #12 som snabbt är framme på en målvaktsretur.
Efter en dålig inledning börjar Gulls nu ta sig in i matchen.
Mååål! 1-1!
Måååål! 2-1 Gulls! Nu börjar vi känna igen San Diego som har utjämnat matchen både spelmässigt och resultatmässigt.
Mååål! Efter 14 minuter gör Blues 2-2. Efter att Gulls tappat puck på egen blålinje kommer Blues i ett två mot en läge där #24 passar pucken över till #15 som effektivt sätter pucken i mål.
Utbytt vid 2-2 alltså. Efter att ha visat mitt missnöje kanske rejält kommer andretränaren fram till mig och säger att jag ska ta det lugnt och att vi pratar efter matchen. Det gjorde vi inte. Frågar därför dagen efter när vi ska "prata om det". Han svarar att vi tar det på bussen hem. Det gjorde vi inte. Förhoppningvis pratar vi imorgon, tills dess så vet jag inte varför jag blev utbytt. Inte mina lagkamrater heller. Frågan är, vet tränaren? Matchen slutade med förlust 6-4.
Lake Tahou var mäktigt som fan. Ska försöka få in lite bilder i nästa inlägg!
För övrigt...
...så är jag och mina polare överrens om att en sak på listan över "saker du ska göra innan du dör" är att bli stammis på ett ställe och bara behöva nicka och betala. Servitrisen vet redan vad man vill ha. För vissa tar det där flera år. För Ekan tog det en månad. Idag när jag gled in på Starbucks tog det två sekunder från att jag öppnat dörren till att jag hör servitrisen säga "Iced Coffee? Erik, right?". M-ä-k-t-i-g-t!
...så var min värdpappas kommentar när han hörde att jag inte skulle spela helgens första match "Now I´m getting fucking pist". Jag har ännu inte pratat med honom efter lördagens debakel. Vet inte om jag vill det heller...
...så har jag börjat få beröm för min engelska (viktigt för självförtroendet). Dock blir det inte rätt alla gånger... I helgen när jag låg på hotellrummet och snackade med min rumskamrat var en sån gång. I cirka 10 väldigt stela sekunder trodde han att jag frågade om vår andra rumskamrat (som precis hoppat in i duschen) hade några vänner, när jag egentligen frågade om han trodde det skulle bli mycket publik på kvällens match. Det lät ungefär såhär:
- Do you think Lake Tahou have any fans?
- Uhm.. Yeah,I think so. He is a good guy.
- What?
- Yeah..or what did you say?
- Do you think Lake Tahou have any fans?
- Oh, I thought you said "Do you think Kyle have any friends?"
Hela det här inlägget är en stor jävla förvirring.
/#27
Lake Tahou, showare och allt däremellan
Långt mellan givarna nu, men ni vet ju varför.
Som jag skrev tidigare i bloggen så är jag ett psykfall på matchdagar. Hela dagen går åt till olika förberedelser och är det inte som vanligt så tar jag för givet att allt kommer skita sig. Därför är jag lit...sjukt jävla nojjig inför helgen. Vi ska gasa upp till Lake Tahou, en lite lätt bussresa på tio timmar. Bussen rullar från San Diego 04.45. Redan där så krossas mina vanliga rutiner. Efter det ska vi sitta och löka på bussen (samtidigt som jag brukar ta en promenad) och efter tio timmar har vi några timmar på oss att kasta upp grejorna på hotellrumet (samtidigt som jag i vanliga fall brukar ta en power nap) och sen direkt ner till hallen för att börja göra oss redo för match. Vet inte om jag skrev det förut, men jag höll alltså på att spy avtrötthet i mitten på andra perioden förra matchen. Om jag var trött förra matchen så är det ingenting mot vad jag kommer vara i helgen. Lake Tahou ligger på 1500 meters höjd vilken betyder andnöd efter två minuter.
När jag och min vapendragare Tobbe bara ville softa hemma så roade vi oss med att betta (jävligt små insatser,morsan), helst på fotboll. Allra helst på Bolivias landslag när de spelade hemma eftersom det inte spelade någon roll hur bra motståndarlaget var. 6000 meter upp i luften kunde de ändå inte andas. Därför var hemmasegrarna oftast lika klara som himlen en vanlig dag i San Diego. Därför är jag orolig för samma sinario i helgen. Lägg till att två av deras spelare spelade i den högsta juniorligan i Kanada förra säsongen, vilket betyder att det finns med på NHL 14. Det räcker så. Jag drar.
MEN. Jag är jävligt laddad och revanschsugen.
För övrigt...
...så växer bloggen snabbare än Gareth Bale (googla om ni inte vet). Tack som fan,håll igång!
...så är de människor jag litar minst på (alla kategorier) frisörer. Säger man att man bara vill klippa en centimeter så går man därifrån med rakat huvud. Säger man att man bara vill klippa LITE på sidorna så går man därifrån med en tuppkam, osv. När jag dessutom skulle bli tvungen att förklara hur jag ville ha PÅ ENGELSKA så kände jag att "nej, nu får jag fan dra en gräns" och lät därför Felix klippa mig. Såhär i efterhand kanske det inte var ett genidrag. Men ja. Det gjorde han iallafall. (Bry er inte ens om att fråga efter bilder)
...så skulle jag snart kunna bli dagisfrö...eller nej, jag skull fan kunna öppna upp ett eget dagis vid det här laget. Så bra storebror har jag blivit. Lilla femåringen har fått för sig att han aldrig är hungrig och har därför slutat äta. Så igår när han återigen vägrade äta (och istället ville leka) så var jag stenhård. "Jag kommer inte leka en sekund med dig innan du käkar upp varenda makaron". Helt plötsligt var han jävligt hungrig och jag tjänade 400 storebrorspoäng,
...så här värd-mormor lämnat och jag är återigen kung över nedervåningen. Inga mer pinsamma toalettbesök,inga mer missförstånd och inga mer brutala uppvaknanden efter att hon valt att börja surra i mobilen 07.30.
...ryktas det om att en av de sista showarna, Niklas Östlund, är så övertänd att han spårar ur och tar ett matchstraff och blir avstängd. Det som gör det här så briljant är att han gör det i en betydelselös divison 2 match med 70 personer på läktaren. Kommer skriva om det här i ett separat blogginlägg, men det är precis det jag menar med "Showen dör aldrig". Oavsett om man spelar i Allsvenskan eller division 4 så är det viktigaste att man spelar och gör något av showen. Men som sagt,det tar vi i ett separat inlägg.
Oklart om jag har internet i Lake Tahou, men ska försöka slänga iväg ett inlägg i helgen om jag är vid medvetande.
Hörs!
/#27
I´ll be back again
Som vanligt så har internetstrul och ett fullspäckat schema snott tid från mitt bloggandet, men nu är jag tillbaka.
Tänker inte gå in på detaljer i matchen, men det slutade inte som i böckerna där huvudpersonen går in och dominerar och tillslut avgör matchen med en avgörande räddning (snarare tvärt om). På listan över mäktiga händelser på hockeyplan hamnar dock matchen på första, andra och tredjeplats. Efter en lite sömnig inledning så valde en av mina bättre kompisar i laget, Keegan, att släppa handskarna. Eller "valde" och valde... "Han tacklade mig och då tröck jag upp handsken i ansiktet och då sa han "släpp dem, släpp dem" och då hade jag inget val så jag släppte dem (handskarna)". Efteråt erkände han att det var ett misstag att slåss mot en 85kg-grabb eftersom han själv bara väger runt 70kg. Slutade med 5 stygn i huvudet och en öm näsa. Min värdfarsa sammanfattade det ganska bra: "I fucking love that kid".
4 mål på 27 skott är inte bra, men brukar oftast räcka för att inte bli utbytt. Inte den här helgen uppenbarligen. Slutade med att jag fick se andra matchen från läktarplats. Eftersom vi inte inte får uttala oss om laguttagningar så tänker jag inte heller göra det. 44 matcher kvar så det kunde varit värre, men eftersom jag också sträckt ljumsken så känns "glamouren rätt död", som vi brukar säga där hemma.
För övrigt..
...så bor värdfamiljens mormor hemma hos oss just nu. Eftersom hon (av någon anledning) har spärrat av dörren in till hennes rum så är hon nu tvungen att gå igenom mitt badrum för att komma in till sitt rum. Igår natt när jag satt på toan så hör jag hur det börjat låta från hennes rum. I panik kastar jag mig mot dörren för att låsa,men...försent. Mormor rycker upp dörren när jag ståendes med neddragna byxor är påväg mot dörren. Som 80-åring kan man säkert få en hjärtattack för mindre, men som tur var så ursäktade hon sig bara (14 gånger) och stängde dörren. Halv-dålig stämning imorse.
...så förlorade vi andra matchen (den jag inte spelade) med 6-0. Målvakten som tog min plats släppte in 4 mål på 10 skott. Fick nyss se att det står på hemsidan att det var JAG som spelade matchen och släppte in 4 mål på 10 skott. Mejlade nyss statistik-snubben. Det här är ett krig jag inte tänker förlora.
Efter fredagens match så lyssnade jag på den briljanta låten "Highwayman" med Johnny Cash. Mitt i bedrövelsen kändes det som Johnny sjöng om mig (ni känner igen er,jag vet det).
"And when the yards broke off they said that I got killed
But I am living still. And I´ll be back again,and again, and again..."
But I am living still. And I´ll be back again,and again, and again..."
/#27
Storyn fortsätter
Till alla trogna supportrar som suttit inne på bloggen och upprepade gånger tryckt på "uppdatera" men utan önskat resultat i form av ett nytt inlägg har jag fått ett uttalande ifrån Erik. I helgen spelade Eriks San Diego Gulls två matcher som han garanterat kommer att skriva mer utförligt om själv i senare blogginlägg, det gäller bara för er att ha tålamod.
Nedan kan ni läsa hans uttalande och orsaken till han ej skrivit detta inlägg.
Erik hälsar:
Att två förluster får mig inte att gå under jorden. Dock har jag inget Internet för tillfället, men jag är snart tillbaka. Jag vill bara säga att storyn lever och det skrivs fortfarande nya kapitel även om det här var ett dåligt sådant.
/Linus Ringh, pressansvarig
Låt showen rulla
Blir ett rätt så kort inlägg idag för måste rulla vidare mot ishallen för att fixa lite inför morgondagen. Dagen D.
Igår när jag var påväg in i ishallen mötte jag klubbens ägare i dörren. Han brukar inte stanna och surra så jag blev förvånad och glad när han stannade och frågade hur jag mådde. Blir ännu gladare när han släpper bomben att Erik Eidissen kommer leverera i #27 den här säsongen. Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag kanske överskattat min stjärnstatus, men det kanske är precis tvärtom för tydligen så har han beställt en helt ny tröja till mig. Därför kan jag tyvärr behöva göra debut i bänknumret 32, men men. Ni som inte kan storyn om #27 begär jag att ni läser den här texten: http://espnfc.com/blog/_/name/espnfcunited/id/9492
Imorgon är det äntligen dags alltså! Ser fram emot allt förutom att bära kostym (man kan ta Ekan ur orten, men man kan inte ta orten ur Ekan) och den 15 minuter långa isvärmingen. För er som inte har koll kan jag berätta att ca 45 minuter innan matchstart så är det en 15min uppvärmning på is. De flesta tycker det är ett bra sätt att känna på grejorna, men jag åker mest runt på isen, försöker att svettas så lite som möjligt för att inte grejorna ska bli blöta och väntar på att få kliva av.
Som jag skrev tidigare så brukar alltid ägaren fånga varje krona genom pressa in mer publik än vad som egentligen går in i arenan. Förväntas runt 700 personer imorgon, dock så kommer det största pressen från mina två värdbrorsor och värdfarsan hemma på Cordrey Drive. Grabbarna har tjatat om den här matchen sen jag kom och igår när jag berättade för värdfarsan att jag kände mig lite sjuk (är dock frisk nu) så sa han bara "Jag har sett fram emot den här matchen i flera veckor, du ska fan spela även fast du har 48 graders feber". Jaråsåatte...
Tack för att vi på bloggen krigat oss igenom träningscampen tillsammans, men det är nu det börjar, så svik fan inte nu!
Annars är förutsättningarna rätt enkla: Vi har ett väldigt ungt lag (14 rookies), experterna ger oss inga stora chanser, jag har tränat in några trashtalk-repliker och imorgon är det dags. 46 matcher. Sex lag i varje division. Fyra går till slutspel.
Låt showen rulla!
/#27
Må de hata oss, blott de frukta oss
Sentimentalt inlägg igår. Tydligen är det inte lika sentimentalt ute på isen under matcherna. Eftersom trash-talk är en del av spelet här borta så gäller det att vara förberedd, för känner inte att jag är tillräckligt bra på engelska för att börja improvicera (inte läge att börja stamma när man står framför en motståndare och ska försöka sätta sig i respekt). Därför frågade jag några grabbar i laget efter några standardfraser som alltid funkar om det kommer fram en kaxig snorunge i motståndarlaget. Jag tycker själv att följande lines är lite mesiga, men kan bero på grabbarna jag frågade inte är några vilda fighters direkt.
"Yeah fuck you too buddy"
"Have you scored on me yet?"
Ändå bra standard-lines som funkar oavsett vad man får höra tillbaka, funkar inte det kan man ju alltid dra några snabba rader på svenska. Det där löser sig nog. Har man växt upp på Stora Albys tennisplan med Väsby-grabbarna så vet man hur det är att ta emot trash-talk och man vet också vad man ska svara. Var själv nära på att bryta ihop några gånger, men var också nära att få handleden avkapad efter att ha fått Alex ur balans. Magiska tider. Dessutom är jag AIKare vilket betyder att jag lärt mig en sak: Låt dem hata, så länge de fruktar.
För övrigt...
...så kom värdfamiljen hem från Las Vegas igår. Eftersom värdpappans mobil är internet-rautern så tänkte jag "ÄNTLIGEN LITE JÄVLA INTERNET HEMMA". Problemet? Han hade glömt telefonen Vegas. Livet som internetlös forsätter alltså. Vet inte hur länge till jag klarar detta.
...en av de saker jag och min vapendragare Alex (hockeyintheus.blogg.se) tycker är det absolut bästa som finns är personer som är ute och springer när man egentligen borde ligga hemma och äta chips. Finns inget bättre än att möta folk som är ute på en löprunda klockan 22.30 (helst på en fredag eller lördag), såna ska fan hyllas. När jag nyss skulle skypa med Limpan så får jag till svar "Är på gymmet,hörs om en timme." Klockan är alltså 21.55 när han skriver detta. Dagens...,nej Veckans Krigare går till Limpan.
...så är det två dagar kvar till hemmapremiär. Vilket betyder att ni måste börja regga er på fasthockey.com, så att ni kan följa showen på livestream. Varje match kostar 5 (eller 8,osäker) dollar, men det är det väl värt? Har ni varit med på hela försäsongen kan ni inte svika nu. Matchstart på fredag är klockan 8 (7 på lördagsmorgonen hos er), så skippa utgången, gå och lägg er i tid, för att sen jobba in tre viktiga poäng åt San Diegos stolthet.
..så vet jag fortfarande inte om jag kommer göra debut i Gulls tröja nummer 33 eller 27 . Eftersom jag är ett jävla psykfall på matchdagar så kommer det förmodligen avgöra hur det går. 27 ser jag som ett tecken på att det kommer gå bra, ser jag däremot 33an upphängd på min plats kommer det skita sig fullständigt.
Det var typ det.
Tack
1 Oktober. Hösten är ju så jävla underskattad. Morsan plockar fram monster-pusslet, jag plockar fram duntäcket och halsduket och man kan lägga sig och kolla film på eftermiddagen utan att få dåligt samvete (det är ju ändå kolsvart ute). Har inte fått den där riktiga höstkänslan än eftersom det fortfarande är 25+ och värdmorsan inte gillar pussel. Dock har vi en mäktig öppen spis och tänder vi bara den så kan jag nog lyckas komma in i höst-modet ändå.
Med tre dagar kvar till hemmapremiär så vill jag passa på att tacka de personer som tagit mig hit. Utan er hade jag inte suttit här och laddat inför en fullsatt hemmapremiär, utan istället laddat inför Enköping borta inför 34 personer (som bara är där för att sönerna behöver skjuts) och mest längtat tillbaka till Solna Gymnasium. Vill såklart tacka morsan och farsan (älskar er massor!!), men också morfar (du vet varför) och alla ni andra som stöttat (hoppas ni vet vilka ni är). En person vi inte får glömma är Arne Carlsson, en av de största anledningarna att jag just nu skriver från södra Kalifornien.
För det var på en vinterväg i en bil påväg mot Fagersta som Arne för första gången föreslog USA som ett alternativ att fly från sturre-ångesten. Jag skrattade mest och förklarade att jag knappt kunde räkna till tio på engelska, men Arne gav sig inte och eftersom vi hade två timmar att slå ihjäl i bilen påväg hem till Stockholm så hade jag inget val än att sitta där och lyssna på hur jävla magiskt det var att spela juniorhockey i USA. Och resten är, som man brukar säga, historia.
I de flesta blogginlägg försöker jag vara lite skön och avslappnad och komma med något fyndigt (mest får att hålla kvar er få tappra läsare) , men jag tänker sluta inlägget här. Tack Arne och alla ni andra, tack för att ni inte gav upp.
