sandiegosnummeratta.blogg.se

Och här kommer bildspelet, som utlovat. Som jag sa så var lägenheten i Las Vegas OK, inte som F9, men OK.

 

Bloggens längsta uppehåll någonsin. Hade det här vart samma tid förra året så hade det blivit läsarstorm, nu har jag bara en trött kommentar från min kusin (idol). Nya tider. Dock så vet jag att de viktigaste personerna fortfarande läser och följer showen, och det är den som är det viktiga.

 

Anledningen till att jag inte skrivit på ca en vecka är att min dator drabbats av ett virus som får Ebola att framstå som en liten förkylning (oddsen på att någon lägger kommentaren "för mycket porrsurfande?" är låga, men jag ger er den) . Därför har jag bara kunnat harva runt på vissa hemsidor medans andra (blogg.se) vägrat fungera. Men aja, vart var vi?

 

Juste. Jag har hunnit avverka en lång roadtrip från södra USA till norra. Började med 4h bilresa med Long Beach Bombers ägare till Las Vegas. Första timmen var en enda lång dålig stämning då ägaren valde att ha radion avstängd. Sämsta tänkbara val just den här resan eftersom att:

 

1. Han var en av de som valde att skicka iväg mig, dvs vi var bästa bröder just för tillfället så stämningen var aningen stel.

 

2. Det finns mäktiga bilvägar genom USA. Pacific highway är en. Vägen till Lake Tahou är en annan magisk resa.  Bilresan Long Beach - Las Vegas är motsatsen. Bara öken hela vägen.

 

Eftersom jag inte visste om han gjorde ett aktivt val att ha radion avstängd eller om han bara var efterbliven så vågade jag inte fråga (Bombers ägare är ingen soft gubbe man sitter och skämtar med, snarare en rik översittare) så lät det gå en timme innan jag gjorde som man gör 2014 - Skrev en tweet om det istället. Och bara 2min senare så smällde han igång radion. Twitter.

 

Om jag tidigare anade att han var en rik chef så fick jag det bekräftat när vi svängde in i hans lägenhet mitt i Las Vegas där vi skulle spendera natten.

 

Här tänkte jag lägga upp massa bilder från Vegas, men fick istället den briljanta idén att köra ett bildspel i ett separat inlägg. Dels för att tillfredställa er genom att skriva två inlägg på en dag och dels för att jag nyss läste Antons blogg (den andra svensken i laget) och jag håller med dig Elin, det suger fan att läsa bibel-långa inlägg. Därför sammanfattar jag allt i det här inlägget och lägger ett bildspel senare, deal?

 

Har varit alldeles för mycket klagande i bloggen på sista tiden och läser man mina senaste inlägg så ser det ut som att allt skiter sig. Därför tänker inte klaga mer för det sista jag vill ha är medlidande. Dock så fortsätter sandiegosnummeråttas bergochdalbana. För det första tränaren säger när jag kommer till Medford är att han redan har två målvakter han är nöjd med (inte riktigt det Long Beach tränare sa, va?), men att jag får visa vad jag går för på träningarna för att förtjäna speltid. Låter rimligt, men samtidigt kom jag inte hit för att få sitta på bänken. Det höll han med om och sa att om de andra målvakterna spelar för bra för att bli utbytta så får han plocka upp telefonen för att skicka mig vidare. På fyra matcher har den andra målvakten hållit nollan två gånger och leder ny målvaktsligan i hela ligan. Har slutat oroa mig och lutar mig istället mot citatet som hänger i omklädningsrummet ovanför urinoaren: "Champions are made when no one is watching" och den gamla mantrat från förra året "Grind when the lights are dime to shine when the lights are bright". Dvs jag tränar på hårdare tills att det löser sig. Det löser sig. Det göre alltid.

 

 

Kom ni ihåg diskussionen vi hade förra året angående tröjnummer? När jag började med 8an, hoppade vidare till 33an och tillslut krigade mig till Ivans nummer 27. I år fick jag inte äran att bära Ivans tröja, utan fick nöja mig med 33an. Dock så förknippar jag 33an med guldåret med SDE 2012. Magiskt år som slutade med vinst i målvaktsligan och en åttondelsfinalförlust mot ickelaget Djurgården. Sitter det en gnutta magi kvar i 33an så kommer det här bli bra. Men som ni vet är jag traditionernas fanbärare, därför kommer jag fortsätta att skriva mina inlägg som:

 

/#27

 

När jag var liten och spelade i Väsby kollade jag alltid på j20-träningarna och tänkte "Fan va deprimernade, det är ju ingen som kollar?". När 94orna tränade var det alltid fullt med föräldrar på läktaren, men när j20 klev på isen var det helt tomt. Hur kunde de ens tycka att det var kul att träna? Själv var jag alltid noga med att snegla upp på morsan för att vara säker på att hon aldrig vek bort blicken från mig. Hon skulle se precis alla räddningar, annars hade hon svikit mig. Såg jag att hon satt och pratade med andra föräldrar och inte var fokuserad så kunde hela träningen vara förstörd. Varför ska man ta sig tid att showa när det inte är någon som uppskattar showen?

 

Det för oss tillbaka till torsdagens samtal i tränarrummet. Som jag sa så släppte han inte bara bomben att de skulle göra sig av med mig, utan också att de var flera andra lag som var intresserade av mina tjänster. Efter att kort förklarat hur läget såg ut så stod tillslut valet mellan Dallas Snipers och Southern Oregon Spartans. Visste innan att Dallas var ett av de bättre lagen i sin divison och garanterat skulle ta sig till slutspel, men:

 

1. Dallas ligger i Texas. Anledningen till att jag (nästan) gillar att ha det varmt året runt och inte få snö på vintern är att det är så jävla överlägset att ligga och stranden och bada när det är 30 grader. Tar man bort stranden och badandet, men har kvar värmen så blir det vidrigt istället. Och där har ni Texas. 

 

2. Med tanke på att Dallas har ett NHL-lag och tre andra juniorlag så tror jag t.o.m att spelarnas föräldrar väljer bort Snipers matcher på fredagkvällarna. Inga fans, alltså.

 

Då var det bara Southern Oregon Spartans kvar. Jag hade dålig koll på laget, men min tränare försökte övertyga mig om att de var en bra organisation som behövde en förstemålvakt. Just då såg jag alla andra alternativ än Bombers som bedrövliga (och jag såg tränaren som den största amatören jag träffat) så när han leker känslig och häver ur sig "Jag vill inte bara skicka iväg dig utan jag vill att du ska må bra och att du är taggad för att få komma till din nya klubb"  så kände jag att det räckte och sa "Just nu är jag inte så jävla taggad" och gick därifrån (ja, jag kände mig som en jävla filmhjälte).

Men vad jag inte kände till just då var Medford Madhouse.

 

 

 

Är det några som kommer uppskatta showen så är det medborgarna i den lilla staden i Oregon. Började redan drömma om att få rädda hem en straffläggning på hemmaplan och sen fira med fansen, så det var bara att snällt gå tillbaka till tränarrummet dagen efter och be om Spartan-tränarens nummer.

 

Så på onsdag bär det av till Las Vegas för att sedan ta flyget till Medford (inga flyg från LA går till Medford) för att skapa ny historia. Från världens mäktigaste stad till byn Medford. Kontraster. Jag kommer sakna Kalifornien, Jag kommer sakna stränderna. Jag kommer också sakna grabbarna i laget, pingis/FIFA-nätterna på Albert Avenue, Billy och alla andra briljanta människor som jag lärt känna de här veckorna. Just nu känns det som att jag ska lämna Kalifornien och alla människor där för gott, men så är det ju inte. Jag kommer tillbaka. 

 

Men tills dess smäller vi upp en ny blank sida och börjar fila på ett nytt kapitel. Southern Oregon Spartans, vi kör!

Känner mig lite som en journalist just nu som väntar på den där källan som kan bekräfta årets scoop. Utan att vara 100% säker kan han inte publicera så det är bara att snällt vänta. Imorgon eller på lördag kan jag förhoppningsvis släppa vart showen kommer att rulla någonstans. Kan i alla fall avslöja att det inte kommer bli lika mycket beachbilder här på bloggen eftersom min (förhoppningsvis) nya delstat har tunt med stränder, men och andra sidan så är det ju ändå bara morbror-Björn som visar sin uppskattning genom att lämna kommenterar så just nu känner jag ingen anledning att smöra för er (jo, läsarsnittet är lika högt som förra året så ni kan inte skylla på att ni har blivit färre, ni har bara blivit lata).

 

 

Kom ni ihåg förra året när jag var hyffsat bra på att varje vecka slänga in "Veckans citat"? Har jag inte riktigt kommit in i blogg-stimmet än, men ska försöka bättra mig. Idag ger jag er dock Veckans Ros som går till min älskade morsa:

 

"När inget är som förr behöver du känna att allt är som förut", så när jag fick veta att jag skulle bli ivägskickad till ett annat lag så gjorde jag som jag alltid har gjort när det skitit säg: Sökt tröst hos morsan. Men när jag ringde den här gången var hon inte riktigt så laddad som jag hoppats på. Jag försökte vara positiv och berättade att flera andra lag var intresserade, men det där riktiga engagemanget fanns inte där. Efter ca tjugo minuters skypande så ledsnar jag och ber henne om lite mer engangemang...

 

"Absolut gubben, men klockan är 4 på natten här, jag är lite trött". Oj, juste. Hehe.

 

"It´s only business". Så sa min tränare till mig när jag blev lack på att Gulls ville ha $3000 av Long Beach för att gå med på en övergång trots att de redan hade tre målvakter och därför inte behövde mig något mer. "Jag vet att det är svinigt gjort, men ta det inte personligt, det är bara business". Efter att Long Beach hotat med att kalla in liga-domstolen så gick tillslut Gulls med på att släppa #27 för (skambudet) $500.

 

Det har ryktats några dagar om att tränaren kommer behöva göra sig av med en europeisk spelare som spelat i ligan förra året pga att man bara får vara två stycken och en tredje nu var på ingång. Med tanke på att det bara finns två veteran-importer i laget, jag och slovaken som kom tvåa i poängligan förra året, så kände jag att var på väg att skita sig.

 

Efter att ha gått runt i några dagar och försökt att känna av läget så bad jag igår tränaren om ett möte. Eftersom att han svarat undvikande så skickade jag också ett sms på kvällen för att verkligen spika att mötet blir av. Inget svar. Så idag innan träning så ställde jag mig utanför tränarrummet, tänkte som John Hiatt: "If I´m going down, I´m going down swinging" och klev in.

 

Orkar inte återberätta hela samtalet, men det gick ut på att han gärna skulle velat ha kvar mig om han kunnat, men att han måste byta bort mig. Only business. Han erbjöd sig att skriva in i avtalet att Long Beach hade rätt att ta tillbaka mig om någon spelare försvann under säsongen. "Komma tillbaka om du behöver mig igen, som en hund, menar du?" tänkte jag, men nöjde mig med att inte kommentera förslaget.

 

Känns sjukt tungt just nu, mest för att det kommer att bli jobbigt att lämna hockeyhuset på Albert Avenue. Att bo 10 personer i samma hus och umgås dygnet runt kan vara lite väl hetsigt ibland, men man blir jävligt tighta vare sig man vill eller inte. Allra mest kommer jag sakna min värdbrorsa Billy som på bara två veckor hunnit dragit flera motivations-tal om livet. En jävla vinnare. Han växte upp i den amerikanske förorten (och den amerikanska går nog inte att jämföra med den svenska) och när jag ville lära mig lite amerikansk förortsslang sa han:

 

-Det enda jag kommer lära dig är vad man säger istället för "How are you?" och det är "What´s good?", för det är en sån jävla bra inställning till livet. De vet redan att han har mycket problem och att det är mycket som är dåligt (eftersom de bor i Compton) så de fokuserar på det som är bra, de vill ha de goda nyheterna.

 

Så med tanke på att man ska vara positiv så kan jag avsluta inlägget med det, just nu, enda positiva. Det sas inte bara dåliga saker på det där mötet. Glamouren är inte heeelt död än. Så imorgon ska legoknäckten Erik ut och leta vidare efter personer som behöver hans tjänster.

 

För ja, ni vet ju: It´s only business.

 

/#27

 

 

 

Mycket som händer just nu och mycket som är oklart. Kan inte skriva någonting innan jag vet vad som händer och vart jag kommer spela den här säsongen. Det viktiga att komma ihåg är att det egentligen inte spelar någon roll i vilket lag och vilket scen showen utspelar sig på, det som är viktigt är att den fortfarande rullar. Och det kommer den att göra.

 

Om det min värdbrorsa säger är sant så är örnar briljanta som fan. Medans de flesta djur försöker hitta någonstans att gömma sig när det kommer en storm så tar örnar tag i problemet och lägger sig och svävar ovanför stormen. Istället för att gräva ner sig när det skiter sig så flyger de högre.

 

Hade egentligen inte tänkt skriva idag, men jag antar att det är såhär de fungerar för grabbarna jag skrev om för några dagar sedan. De djupa författarna, poeterna och låtskrivarna. Väntar man tillräckligt länge så dyker det tillslut upp något av värde. 

 

När vi softar hemma i huset här på Albert Road (inte lika coolt som Cordrey Drive, jag vet) så blir det en del FIFA och resten av tiden pingis (grabbigt). Och idag när jag och Erik från Skåne satt och spelade så kom vi in på varför folk från Stockholms förorter gärna poängterar att de är från just förorten istället för att säga att det är från Stockholm. Typ som att de vore stolta. Jag och mina kompisar brukar ofta berätta att vi är från "orten", halvt på skämt, men vi är ändå lite stolta. Men idag när jag fick frågan om varför folk är stolta så hade jag inget riktigt svar. Det enda jag kunde komma på var att det var bättre sammanhållning i alla förorter. Nu låter det som att jag försöker få Väsby till ett riktigt ghetto och så är det ju såklart inte, men träffar vi från Väsby/Märsta några från stan så känns det ändå som att det är vi mot dom. 

 

Så när FIFA-matchen var klar och jag gick in på mitt rum så började jag tänka och kom inte fram till något bra svar. Har vi hypat "orten" utan att egentligen ha en anledning? Sen snubblade jag över det här klippet:  

 

https://www.youtube.com/watch?list=UUOsiKSTVfWI4Exi9-Av8ILg&v=So9Nfm6uVdc#t=74

 

Ja,ta er tid att kolla på det medans jag somnar som en stolt 194.

 

/#27

Det som är bra med att spela en vintersport är att säsongen börjar på hösten. När alla andras livsgnista börjar dippa lite, det blir lite mörkare och lite gråare. Då börjar det roliga. En annan sak är också att  söndagsångest aldrig riktigt hinner dit eftersom måndag betyder träningsledigt och träningsledigt betyder oftast att man är tvungen att hitta på något för att inte känna sig misslyckad.

 

Därför drog idag till Huntington Beach för att bättra på lagsammanhållning och spela lite volleyboll (Apropå volleyboll så tar jag alltid varje tillfälle att påminna alla om att 9A gick fyra år på Södervikskolan utan att förlora en enda volleybollturnering. Förlorade vi ens ett enda set?).  Och eftersom jag fortfarande sitter inne med en gripande jävla skrivkramp så passar det perfekt att slänga iväg två (rätt dåliga) bilder från dagen.