Nair Vision
Vi har hunnit med att åka lite gocart...
...och hunnit dansa lite linedancing igen... (Nej, det finns inte jättemycket att göra här så man tar vad man får)...
...men hade tänkt tillägna det här blogginlägget till någon annan.
Det börjar bli kallare här i Medford, vilket gjorde att jag igår plockade fram mina (få) varmare kläder. Det fick mig att tänka på en vinnare jag träffade i Long Beach och en historia jag av någon anledning inte hunnit att ge er.
Min värdbrorsa Billy hade ofta polare som kom över och hängde i vårt hus på Albert Road. De flesta var sköna, men Justin var en av de mest äkta jag träffat.
Uppväxt i de sämre delarna av LA's förorter (Compton), med ett brottsregister som inte var helt fläckfritt, men det jag lärt mig är att de med en tuff uppväxt oftast är de briljantaste människorna med störst hjärta. Johnny (en annan mordvinnare från Long Beach) berättade en historia som låter som en film, men skotthålen i väggen finns kvar och det låter för sjukt för att vara påhitt. Han berättade att han och Justin var millimeter från att bli mördade när de var 15. De hade varit i en skatepark när de helt plötsligt blivit beskjutna (polisen hade sagt att gärningsmannen förmodligen blivit beordrar att skjuta dem för att få bli medlem i ett gäng). När de flytt därifrån hade Johnny kommit på efterkälken och helt plötsligt hade Justin kommit springandes tillbaka. "Jag trodde de skjutit dig och jag ville inte att de skulle få med sig din kropp". Briljant människa, stort hjärta.
Precis som alla andra från Compton så är Justin en rappare och han är uppenbarligen tillräckligt bra för att ha ett eget klädmärke. Så dagen innan jag åkte pekade jag på hans byxor och frågade om han hade några andra kläder som jag kunde få köpa för att reppa honom och samtidigt få med mig ett minne.
- När flyttar du?
- Imorgon...
- Fan...har du några byxor du inte behöver? Jag vill inte åka hem i mina kalsonger.
Sen drog han av sig sina byxor, och resten är, som man brukar säga, historia.
Briljant människa, stort hjärta.
/#27
Glacier nationalpark
Kom nyss in efter att ha lekt "Capture the flag" med laget. Kändes mig som 10 år igen. Smyga i mörkret, jaga varandra och det slutade t.o.m med att jag ramlade och skrapade upp knät. Precis som på den gamla goda tiden. Älskare.
Dålig skrivmotivation just nu, mest för att vi är ute på en 11 dagar lång roadtrip vilket gör att dagarna går ut på att träna på morgonen och sen ligga på hotellrummet och spela skjutspel (cred till min roomie Logan som hade rutinen att ta med sig sitt Xbox till Montana, jävla vinnare) så det finns inte så mycket att rapportera. Och eftersom tränaren fortfarande kör sitt tänk "jag är nöjd me de två målvakter jag har" så får jag (minst sagt) sparsamt med speltid, därför skiter jag i att rapportera om matcherna (legosoldaten). Eftersom Limpan (självutnämd agent) inte gjort ett skit för min karriär sen han tillträdde så har jag snackat med en kanadensisk agent som förhoppningvis sätter showen i rullning igen, vi får se.
Idag var vi i alla fall i Glacier Park. Frida, som inte ser storheten i mäktiga naturer skulle nog tyckt att det var en bedrövlig utflykt, men för oss andra var det rätt coolt. Gör återigen misstaget att återge i bilder, men vafan:
Av det jag har sett så ser hela Montana ut ungefär såhär. Så till er som bad mig skriva på baksidan av pappret när jag var liten för att "spara träd": Ni kan sluta oroa er nu.
Och här vår slitna, men ändå charmiga buss. Framför den står Anton, som tydligen varit en trogen läsare sedan bloggen startade och som också har lovat att komma med ett gästbloggsinlägg inom en snar framtid. Med tanke på att hans båda farföräldrar är journalister så är förväntningarna från min sida skyhöga.
Det här hade varit en schysst naturbild om det inte hade varit för att Billy hade valt att förstöra den. Straffar honom genom att lägga upp den i bloggishen. Anledningen till att det ser ut som att han precis bedövat hela underkäken är för att amerikanarna lägger snusen i underläppen (?!). Kämpa.
Men hörni, vi lär ju höras!
/#27
Nationalsången
Inte så mycket att rapportera just nu, men får ju så jävla mycket skit så fort jag inte skriver två inlägg om dagen, så försöker få ihop något idag också. Igår tog Devin (Devin är f.ö den mest amerikanska amerikanare jag någonsin träffat. Kör alltid USA-bandana på huvudet, dansar linedancing, älskar sin pick up truck och älskar USA över allt annat. Toppar idag med att vid frukostbordet häva ur sig "Fan idag börjar ju ren-säsongen") med oss på linedancing. Var rätt skeptisk i början, men när man väl stod där på dansgolvet och satte en hel serie steg så var det rätt kul. Tyvärr så han vi dra därifrån innan de spelade Cotton Eyed Joe och det kommer jag gräma mig över resten av livet, men men.
Under hockeysäsongerna har jag en förmåga att bli FÖR engagerad. Allt annat blir oviktigt. En dålig träning och hela dagen är förstörd och en dålig match kan göra att jag blir less tills nästa lyckade match. Därför är kommentaren som morbror Björn lägger precis det jag vill höra. Att oavsett hur säsongen går så kommer ändå sommaren tillslut och då kommer jag sitta där i bastun på Möja och då är det hockeyn som kommer kännas rätt oviktig.
Så när det blir vinter, hockeyn går tungt (kommer alltid några såna perioder under säsongen) och man inte orkar springa mer, då är det alltid sommarminnena jag lutar mig emot. Nu hittar jag såklart inte länken till sidan jag läste det på, men det finns bevis på att kroppstempraturen stiger när man tänker på glada minnen. Så den ca två minuter långa nationalsången innan matcherna brukar jag använda till att tänka på alla briljanta polare där hemma, familjen, och alla sköna sommarminnen. Så det här inlägget tänkte jag ägna åt att ge några exempel.
Och för att sätta er i rätt stämning så ger jag er nationalsången.
KungsH-gänget. Kom hem efter 8 månader. Allt var som vanligt.
Grabbarna. Några av de jag saknar mest när jag är här. Inte mycket som slår ett bra häng på H8 med det här gänget. Kroppstempraturen stiger direkt några grader.
Gyllene generationen. Barndomskompisarna. Här på elitloppet 2014. Vi vann inga pengar, men vi vann läktarkampen. Vi höll igång.
Sweden rock med Carlssoninho. Volbeat och Alice Cooper var magiska, men när electro-generationen gick på rockfestival gick musiken i andra hand.
En halvtom Nationalarena. För att det är AIK och för att jag oftast är där med Limpan. Och att det inte behövs mer än så.
Vi är nu inne på sista versen och det är snart dags att släppa pucken. Då plockar jag fram den mest bekymmerslösa platsen på jorden, Möja.
Bara släkten, ingen täckning på mobilen, ingen att klä upp sig för. Som Martin sa: "Dagarna på Möja går ut på att fördriva tiden fram tills nästa måltid". Hur det än går på matchen så kommer jag ändå ta på mig stövlarna och trava ner till bastun på Möja. Det kan ingen ta ifrån mig.
O say does that star-spangled banner yet wave,
O'er the land of the free and the home of the brave...
O'er the land of the free and the home of the brave...
/#27
