sandiegosnummeratta.blogg.se

Den dåliga bloggaktiviten har berott på att jag just nu är i St. Louis med min sidekick Alex. Som vanligt full fart när vi är igång och vevar så bloggen har gått i andra hand. Ni verkar också ha prioriterat bort bloggen eftersom vi igår slog nytt BOTTENREKORD. Jävligt tråkigt, att vi varit så trogna hela året och sen väljer att svika med bara några dagar kvar. 

 

Nyårsafton idag. Därför borde jag egentligen skriva den obligatoriska års-sammanfattningen på bloggen. Det är jag dock för lat för, så istället för att skriva något havldant så skiter jag i det helt. Nu sitter jag väntar på att Alex ska träna klart (vilken jävla hjärnblödning av tränaren att lägga en träning på nyårsafton) så därför har jag lite tid att slå ihjäl och tänkte därför lyfta fram det som var liiiite större/mäktigare/sjukare under 2013. Hylla de som hyllas bör och sen såga resten.

 

Låt mig presentera...årets...

 

...brutalaste avsked. Precis när jag skrev det där så kom jag på att jag lämnade ju hela min familj på Arlanda för några månader sen. Dock går det ändå inte att jämföra med avskedet av SP3JUID på Solna Gymnasium. Även om vi kommer ses igen när jag kommer hem så är det ändå inte samma sak som när man drack kaffe i Anna-Marias kaffeteria, käkade fredagspizzor och nattpluggade på skype. Även om showen rullat vidare har jag inte glömt. Och kommer inte att göra det heller.

 

 

 

...vafan hände? Många kandidater till det här priset, men tror ändå Emelie tar priset. Möja i somras, vi badar bastu, lyssnar på Håkan Hellström och bara kände att "det är det här som är den perfekta sommaraktiviteten". Jag och Jesper står på bryggan och pissar, Jennie är i vattnet och Emelie...? Inget såg något och ingen hörde något, men när Emelie kliver upp från stegen så blöder hon i pannan. Hinner få ur sig ett "fan jag blöder,låt mig sätta mig ner" innan hon svimmar. 10 minuter senare dundrar hon iväg i en ambulanshelikopter med bruten hand och brutna revben. V-a-f-a-n hände?!

 

 

 

Den här listen skulle egentligen varit längre, men nu ser jag att Alex kliver av isen här. Har dock en kategori kvar som jag bara måste utse en vinnare i. Årets bild. Kollade igenom bilderna på datan och det finns en del att plocka av. När man väljer årets bild så kan man inte bara kolla på bildens kvalité utan måste också väga in saker som historien bakom bilden. Har valt ut 3 bilder som alla skulle kunna platsa som årets bild.

 

Bild nr1:

 

Eftersom Årets bild måste vara något alldeles extra så går alla "organiserade" bilder bort direkt. Bilder där man ställer sig och posar för en bra bild kan vara bra, men den kan adrig bli 5 plus. För att platsa som årets bild måste den komma spontant och med känslor inblandat. I somras var jag på Nickes student. Studenten är för de flesta en av de lyckligaste dagarna i livet (av nån jävla anledning) och därför är det just känslor inblandat. Nicke ville att jag skulle ta bilder på utspringet eftersom han skulle "vara först ut,inget snack". Eftersom Rudbeck är en jävligt stor skola så tänkte jag att "Jaja,du kan ju försöka men inte en chans att du är först", men ställde mig ändå där för att vara redo att fota. Resten är, som man brukar säga - Historia.

 

Efter att jag skrivit den här texten kom jag på att bilden är tagen i slutet på 2012, men det skiter jag fan i.

 

I början på året hände en jävligt tragisk grej. Barndomsvännen Calles lillasyster Hanna gick bort. Ingen kan förmodligen fatta hur det känns om man inte varit med om det själv, men grabbarna förstod såklart hur jobbigt Calle hade det efteråt. Det är förmodligen inte mycket som får en att känna sig bättre efter en sådan grej,men vi gjorde vad vi kunde och åkte till Örebro och överraskade Calle på hans match. Tifo, hyllningssånger och bra röj matchen igenom för att visa vårt stöd. Stolt över grabbarna och tror att det uppskattades av Calle. Så mycket kärlek i en enda bild.

 

 

Som sagt, ibland är känslorna i bilden mäktigare än vad själva bilden är. Bild nummer tre är en sådan. Efter veckor av planerande så lyckades vi tillslut styra ihop ett tappert gäng till Möja. Eftersom Jesper jobbade mycket i somras så var det länge tveksamt om han skulle kunna ta sig ut. Efter mycket om och men så gav han tillslut klartecken. Dock var han tvungen att komma ut en dag efter oss andra. Så på fredagskvällen gick vi ner till bryggan för att möta honom. Och det är just i sådana ögonblick "Årets bild" kan fångas. Det är inte årets snyggaste bild, men det är ännu en känsla: Lycka.