Kapitel 3 - College

Ehm...hej! Känner mig lite som Lasse W när han i "Elden" sjunger om att han "borde ringt, men att ringa nu känns lite fånigt och kort". Har suttit och försökt komma på en bra början på det här inlägget i en halvimme nu, men vad jag än skriver känns det inte bra nog. Inte tillräckligt. Vi tog ett snabbt och brutalt avsked från varandra i Oktober förra året (under all jävla kritik från min sida, jag vet), och sen dess har det varit radiotystnad från San Diegos nummer åtta. Ja,jag håller med, det var respektlöst. Sorry. Men ni vet ju hur det är, showen dör aldrig utan rullar alltid vidare på ett eller annat sätt, ibland tvingas den dock rulla saktare.

Så...vart var vi?
 
Efter några struliga (men roliga) veckor i Medford och en snabb (onödig) avstickare till Toronto blev det ett enkelt val när världens vackraste klubb Väsby Hockey erbjöd sig att låta sin förlorade son avsluta säsongen på hemmaplan. Allt gick inte helt smärtfritt när jag lämnade Väsby för AIK 2009 och att de då öppnar famnen när det stormar som mest är fan mäktigt, man kan ju bli gråtfärdig för mindre. Som avtalat blev jag utlånad till Norrtälje som man sen skickade upp i finrummet (nåja) div.2. Vinnare föder vinnare.
 
En grundregel för den här bloggen är att hålla en avslappad ton och inte komma in i det osköna blogg-surret och även om jag kommer försöka ha en röd tråd genom det här comeback-inlägget så måste jag bara kliva in på ett liiiitet sidospår. Ni trogna läsare kommer såklart ihåg lill-Erik. Min 6-åriga värdbrorsa i San Diego och även en av få ungar jag tolererade och t.o.m gillade. Förutom honom har jag haft en halv-dålig känsla för barn och vet att jag i ett tidigare inlägg hävde ur mig något i stil med att jag hellre tar fram en snara med tillhörande krok än att sätta foten på ett barnkalas.Så mycket ogillade jag barn. Men glöm allt det där. Glöm allt jag sa.
 
 
 
 
 I samband med att jag flyttade hem började jag också jobba på St:a Gertrud skola. Efter att ha jobbat där i sex månader känns alla andra jobb rätt B. Trodde aldrig jag skulle säga det här, men inga andra människor sprider sån skön energi som barn. Är dom ledsna så gråter dom, är dom glada så skrattar dom och gillar dom dig så säger dom det till dig (eller ritar en täckning). Ungar är äkta hela vägen och sånt ska fan inte underskattas. Mordvinnare.
 
När skolavslutningen kom var det brottartungt. En av det värsta sakerna jag vet är ju avsked och förändringar (även om jag borde vant mig efter senaste vinterns silly season). När jag bytte Väsby för AIK som 15-åring tyckte jag det var svinjobbigt att skiljas från moderklubben, när jag tog studenten tyckte jag Solna Gymnasium var det roligaste som fanns och när jag flyttade hem från San Diego tyckte att Kalifornien var det bästa stället på jorden. Eftersom jag har lätt för att anpassa mig och älska läget så blir avskeden så jävla jobbiga, det är nått jag behöver jobba på. Ni har ju alla varit 17 år och super-kära, ni vet känslan när ett sånt förhållande tar slut? Att inget någonsin kommer bli lika bra igen. När det var min tur och jag kom hem gråtades till morsan och allt annat kändes oviktig sa hon dom orden jag alltid plockar fram i såna här avskeds-lägen. 
 
"Just nu känns det som att du aldrig kommer bli glad igen och att allt suger. Så kommer det kännas några dagar, kanske veckor, men sen kommer det kännas lite mindre dåligt och efter några dagar till kommer det kännas ännu mindre dåligt, sen kommer det kännas helt okej och tillslut kommer allt kännas bra igen".
 
Problemet är att så som ni kände när ni var 17 och superkära, så känner jag i ALLA avskeds-situationer. Men det är faktiskt som morsan säger, det man tror är oersättligt för stunden är oftast inte det. Så kommer jag tänka nu när det ännu en gång är dags att lämna landet. 
 
Det där sidospåret blev längre än jag hade tänkt (alltid när inläggen börjar bli långa tänker jag på Elins aggressiva kommmentar om att inte skriva "A4-långa inlägg"). Därför måste jag nu komma till varför jag väljer att kicka i gång bloggen igen: Hockeysäsongen är runt hörnet vilket betyder att det är dags för show.

Eftersom förra USA-turnén var strulig så väljer jag den här gången att ta det säkra före det osäkra och plockar därför med mig min partner in crime - Viktor. Klarade han av att ta mig genom Europa helskinnad (två gånger dessutom) så borde inte College vara något problem. Vi kommer förutom att spela hockey också plugga marknadsföring (matte fem gånger i veckan, kämpa AIK) på Dakota College som ligger på den kanadensiska gränsen. Kontraster om man jämför med San Diego, men ni som känner mig vet ju att jag alla dagar i veckan väljer minus tjugo grader i December före tjugo plus.
 
På onsdag drar vi. Jag vet att morbror Björn kommer vara med på resan, jag hoppas att så många som möjligt av er andra också kommer att vara det. Det é dax, dax för show.

Nair Vision

Vi har hunnit med att åka lite gocart...
 

 
 
...och hunnit dansa lite linedancing igen... (Nej, det finns inte jättemycket att göra här så man tar vad man får)...
 
 
...men hade tänkt tillägna det här blogginlägget till någon annan.
 
Det börjar bli kallare här i Medford, vilket gjorde att jag igår plockade fram mina (få) varmare kläder. Det fick mig att tänka på en vinnare jag träffade i Long Beach och en historia jag av någon anledning inte hunnit att ge er.
 
Min värdbrorsa Billy hade ofta polare som kom över och hängde i vårt hus på Albert Road. De flesta var sköna, men Justin var en av de mest äkta jag träffat.
 
 
Uppväxt i de sämre delarna av LA's förorter (Compton), med ett brottsregister som inte var helt fläckfritt, men det jag lärt mig är att de med en tuff uppväxt oftast är de briljantaste människorna med störst hjärta. Johnny (en annan mordvinnare från Long Beach) berättade en historia som låter som en film, men skotthålen i väggen finns kvar och det låter för sjukt för att vara påhitt. Han berättade att han och Justin var millimeter från att bli mördade när de var 15. De hade varit i en skatepark när de helt plötsligt blivit beskjutna (polisen hade sagt att gärningsmannen förmodligen blivit beordrar att skjuta dem för att få bli medlem i ett gäng). När de flytt därifrån hade Johnny kommit på efterkälken och helt plötsligt hade Justin kommit springandes tillbaka. "Jag trodde de skjutit dig och jag ville inte att de skulle få med sig din kropp". Briljant människa, stort hjärta.
 
Precis som alla andra från Compton så är Justin en rappare och han är uppenbarligen tillräckligt bra för att ha ett eget klädmärke. Så dagen innan jag åkte pekade jag på hans byxor och frågade om han hade några andra kläder som jag kunde få köpa för att reppa honom och samtidigt få med mig ett minne.
 
- När flyttar du?
- Imorgon...
- Fan...har du några byxor du inte behöver? Jag vill inte åka hem i mina kalsonger.
 
Sen drog han av sig sina byxor, och resten är, som man brukar säga, historia.
 
 
 
Briljant människa, stort hjärta.
 
 
 
 
 
 
/#27

Glacier nationalpark

Kom nyss in efter att ha lekt "Capture the flag" med laget. Kändes mig som 10 år igen. Smyga i mörkret, jaga varandra och det slutade t.o.m med att jag ramlade och skrapade upp knät. Precis som på den gamla goda tiden. Älskare.
 
Dålig skrivmotivation just nu,  mest för att vi är ute på en 11 dagar lång roadtrip vilket gör att dagarna går ut på att träna på morgonen och sen ligga på hotellrummet och spela skjutspel (cred till min roomie Logan som hade rutinen att ta med sig sitt Xbox till Montana, jävla vinnare) så det finns inte så mycket att rapportera. Och eftersom tränaren fortfarande kör sitt tänk "jag är nöjd me de två målvakter jag har" så får jag (minst sagt) sparsamt med speltid, därför skiter jag i att rapportera om matcherna (legosoldaten). Eftersom Limpan (självutnämd agent) inte gjort ett skit för min karriär sen han tillträdde så har jag snackat med en kanadensisk agent som förhoppningvis sätter showen i rullning igen, vi får se. 
 
Idag var vi i alla fall i Glacier Park. Frida, som inte ser storheten i mäktiga naturer skulle nog tyckt att det var en bedrövlig utflykt, men för oss andra var det rätt coolt. Gör återigen misstaget att återge i bilder, men vafan:
 
 
 
Av det jag har sett så ser hela Montana ut ungefär såhär. Så till er som bad mig skriva på baksidan av pappret när jag var liten för att "spara träd": Ni kan sluta oroa er nu.
 
 
 
 
 
Och här vår slitna, men ändå charmiga buss. Framför den står Anton, som tydligen varit en trogen läsare sedan bloggen startade och som också har lovat att komma med ett gästbloggsinlägg inom en snar framtid. Med tanke på att hans båda farföräldrar är journalister så är förväntningarna från min sida skyhöga.
 
 
 
 
 
Det här hade varit en schysst naturbild om det inte hade varit för att Billy hade valt att förstöra den. Straffar honom genom att lägga upp den i bloggishen. Anledningen till att det ser ut som att han precis bedövat hela underkäken är för att amerikanarna lägger snusen i underläppen (?!). Kämpa.
 
 
 
 
 
Men hörni, vi lär ju höras!
 
/#27

Nationalsången

Inte så mycket att rapportera just nu, men får ju så jävla mycket skit så fort jag inte skriver två inlägg om dagen, så försöker få ihop något idag också. Igår tog Devin (Devin är f.ö den mest amerikanska amerikanare jag någonsin träffat. Kör alltid USA-bandana på huvudet, dansar linedancing, älskar sin pick up truck och älskar USA över allt annat. Toppar idag med att vid frukostbordet häva ur sig "Fan idag börjar ju ren-säsongen") med oss på linedancing. Var rätt skeptisk i början, men när man väl stod där på dansgolvet och satte en hel serie steg så var det rätt kul. Tyvärr så han vi dra därifrån innan de spelade Cotton Eyed Joe och det kommer jag gräma mig över resten av livet, men men. 
 
Under hockeysäsongerna har jag en förmåga att bli FÖR engagerad. Allt annat blir oviktigt. En dålig träning och hela dagen är förstörd och en dålig match kan göra att jag blir less tills nästa lyckade match.  Därför är kommentaren som morbror Björn lägger precis det jag vill höra. Att oavsett hur säsongen går så kommer ändå sommaren tillslut och då kommer jag sitta där i bastun på Möja och då är det hockeyn som kommer kännas rätt oviktig. 
 
Så när det blir vinter, hockeyn går tungt (kommer alltid några såna perioder under säsongen) och man inte orkar springa mer, då är det alltid sommarminnena jag lutar mig emot. Nu hittar jag såklart inte länken till sidan jag läste det på, men det finns bevis på att kroppstempraturen stiger när man tänker på glada minnen. Så den ca två minuter långa nationalsången innan matcherna brukar jag använda till att tänka på alla briljanta polare där hemma, familjen, och alla sköna sommarminnen. Så det här inlägget tänkte jag ägna åt att ge några exempel. 
 
Och för att sätta er i rätt stämning så ger jag er nationalsången.
 
 
KungsH-gänget. Kom hem efter 8 månader. Allt var som vanligt. 
 
 
 
Grabbarna. Några av de jag saknar mest när jag är här. Inte mycket som slår ett bra häng på H8 med det här gänget. Kroppstempraturen stiger direkt några grader.
 
 
 
Gyllene generationen. Barndomskompisarna. Här på elitloppet 2014. Vi vann inga pengar, men vi vann läktarkampen. Vi höll igång.
 
 
 
Sweden rock med Carlssoninho. Volbeat och Alice Cooper var magiska, men när electro-generationen gick på rockfestival gick musiken i andra hand.
 
 
 
 
En halvtom Nationalarena. För att det är AIK och för att jag oftast är där med Limpan. Och att det inte behövs mer än så. 
 
 
 
 
Vi är nu inne på sista versen och det är snart dags att släppa pucken. Då plockar jag fram den mest bekymmerslösa platsen på jorden, Möja. 
 
 
 
Bara släkten, ingen täckning på mobilen, ingen att klä upp sig för. Som Martin sa: "Dagarna på Möja går ut på att fördriva tiden fram tills nästa måltid". Hur det än går på matchen så kommer jag ändå ta på mig stövlarna och trava ner till bastun på Möja. Det kan ingen ta ifrån mig.
 
 
 
 
O say does that star-spangled banner yet wave,
O'er the land of the free and the home of the brave...
 
 
 
 

/#27

Bildspecial

Och här kommer bildspelet, som utlovat. Som jag sa så var lägenheten i Las Vegas OK, inte som F9, men OK.
 
 
 
"Dålig utsikt ju, ser ju ut som en jävla parkeringsplats!". Ja, men det är för att de håller på att bygga en arena för utomhuskonserter. När Europe var i stan i somras tog vi oss upp på simhallstaket för att få samma vy som den här, så jag vet av egna erfarenheter att Mr White kommer kunna gratis-digga rätt bra från sin balkong nästa år.
 
 
 
 
Kalifornien gav mig milslånga stränder och shortsväder året runt. Medford synar med feta berg, rätt mäktig utsikt och bras-väder. Mysigt ändå. Som vanligt så går det inte att ge en rättvis bild på en bra utsikt då det alltid blir 14ggr sämre på bild. Men med lite fantasi kan ni nog se storheten,
 
 
 
 
Lyckades fånga Anton när han gör samma misstag som mig och försöker återge den mäktiga utsikten genom att ta kort. Turisterna.
 
 
 
 
Den hänger en karta i ishallen som visar vart allas shower startade. Smällde stolt dit #33 i norra Stockholm. Men jävlar va litet Sverige är. Vi kämpar på.
 
 
 
 
För några dagar sedan var några i laget iväg på lite community service. Inte riktigt säker på vad det var vi gjorde, men det var någon form av mongoloidas dag där Spartans var där för att visa sitt stöd. Tydligen kallar man utvecklingsstörda för "buddies" här och eftersom jag inte visste vad jag skulle skriva på min skylt så frågade jag projektledaren som bad mig skriva "I have a buddy". Såhär i efterhand är det rätt obegripligt skrivet, vadå "jag har en buddy"?? Men aja. Tanken som räknas, antar jag. Passade på att reppa sverige på ett hörn iallafall.
 
 
 
 
Det var allt för den här gången. Nu ska jag rulla iväg till gymmet. Champions are made when....
 

/#27

Champions are made when no one is watching

Bloggens längsta uppehåll någonsin. Hade det här vart samma tid förra året så hade det blivit läsarstorm, nu har jag bara en trött kommentar från min kusin (idol). Nya tider. Dock så vet jag att de viktigaste personerna fortfarande läser och följer showen, och det är den som är det viktiga.
 
Anledningen till att jag inte skrivit på ca en vecka är att min dator drabbats av ett virus som får Ebola att framstå som en liten förkylning (oddsen på att någon lägger kommentaren "för mycket porrsurfande?" är låga, men jag ger er den) . Därför har jag bara kunnat harva runt på vissa hemsidor medans andra (blogg.se) vägrat fungera. Men aja, vart var vi?
 
Juste. Jag har hunnit avverka en lång roadtrip från södra USA till norra. Började med 4h bilresa med Long Beach Bombers ägare till Las Vegas. Första timmen var en enda lång dålig stämning då ägaren valde att ha radion avstängd. Sämsta tänkbara val just den här resan eftersom att:
 
1. Han var en av de som valde att skicka iväg mig, dvs vi var bästa bröder just för tillfället så stämningen var aningen stel.
 
2. Det finns mäktiga bilvägar genom USA. Pacific highway är en. Vägen till Lake Tahou är en annan magisk resa.  Bilresan Long Beach - Las Vegas är motsatsen. Bara öken hela vägen.
 
Eftersom jag inte visste om han gjorde ett aktivt val att ha radion avstängd eller om han bara var efterbliven så vågade jag inte fråga (Bombers ägare är ingen soft gubbe man sitter och skämtar med, snarare en rik översittare) så lät det gå en timme innan jag gjorde som man gör 2014 - Skrev en tweet om det istället. Och bara 2min senare så smällde han igång radion. Twitter.
 
Om jag tidigare anade att han var en rik chef så fick jag det bekräftat när vi svängde in i hans lägenhet mitt i Las Vegas där vi skulle spendera natten.
 
Här tänkte jag lägga upp massa bilder från Vegas, men fick istället den briljanta idén att köra ett bildspel i ett separat inlägg. Dels för att tillfredställa er genom att skriva två inlägg på en dag och dels för att jag nyss läste Antons blogg (den andra svensken i laget) och jag håller med dig Elin, det suger fan att läsa bibel-långa inlägg. Därför sammanfattar jag allt i det här inlägget och lägger ett bildspel senare, deal?
 
Har varit alldeles för mycket klagande i bloggen på sista tiden och läser man mina senaste inlägg så ser det ut som att allt skiter sig. Därför tänker inte klaga mer för det sista jag vill ha är medlidande. Dock så fortsätter sandiegosnummeråttas bergochdalbana. För det första tränaren säger när jag kommer till Medford är att han redan har två målvakter han är nöjd med (inte riktigt det Long Beach tränare sa, va?), men att jag får visa vad jag går för på träningarna för att förtjäna speltid. Låter rimligt, men samtidigt kom jag inte hit för att få sitta på bänken. Det höll han med om och sa att om de andra målvakterna spelar för bra för att bli utbytta så får han plocka upp telefonen för att skicka mig vidare. På fyra matcher har den andra målvakten hållit nollan två gånger och leder ny målvaktsligan i hela ligan. Har slutat oroa mig och lutar mig istället mot citatet som hänger i omklädningsrummet ovanför urinoaren: "Champions are made when no one is watching" och den gamla mantrat från förra året "Grind when the lights are dime to shine when the lights are bright". Dvs jag tränar på hårdare tills att det löser sig. Det löser sig. Det göre alltid.
 
 
Kom ni ihåg diskussionen vi hade förra året angående tröjnummer? När jag började med 8an, hoppade vidare till 33an och tillslut krigade mig till Ivans nummer 27. I år fick jag inte äran att bära Ivans tröja, utan fick nöja mig med 33an. Dock så förknippar jag 33an med guldåret med SDE 2012. Magiskt år som slutade med vinst i målvaktsligan och en åttondelsfinalförlust mot ickelaget Djurgården. Sitter det en gnutta magi kvar i 33an så kommer det här bli bra. Men som ni vet är jag traditionernas fanbärare, därför kommer jag fortsätta att skriva mina inlägg som:
 
/#27
 

Medford Madhouse

När jag var liten och spelade i Väsby kollade jag alltid på j20-träningarna och tänkte "Fan va deprimernade, det är ju ingen som kollar?". När 94orna tränade var det alltid fullt med föräldrar på läktaren, men när j20 klev på isen var det helt tomt. Hur kunde de ens tycka att det var kul att träna? Själv var jag alltid noga med att snegla upp på morsan för att vara säker på att hon aldrig vek bort blicken från mig. Hon skulle se precis alla räddningar, annars hade hon svikit mig. Såg jag att hon satt och pratade med andra föräldrar och inte var fokuserad så kunde hela träningen vara förstörd. Varför ska man ta sig tid att showa när det inte är någon som uppskattar showen?
 
Det för oss tillbaka till torsdagens samtal i tränarrummet. Som jag sa så släppte han inte bara bomben att de skulle göra sig av med mig, utan också att de var flera andra lag som var intresserade av mina tjänster. Efter att kort förklarat hur läget såg ut så stod tillslut valet mellan Dallas Snipers och Southern Oregon Spartans. Visste innan att Dallas var ett av de bättre lagen i sin divison och garanterat skulle ta sig till slutspel, men:
 
1. Dallas ligger i Texas. Anledningen till att jag (nästan) gillar att ha det varmt året runt och inte få snö på vintern är att det är så jävla överlägset att ligga och stranden och bada när det är 30 grader. Tar man bort stranden och badandet, men har kvar värmen så blir det vidrigt istället. Och där har ni Texas. 
 
2. Med tanke på att Dallas har ett NHL-lag och tre andra juniorlag så tror jag t.o.m att spelarnas föräldrar väljer bort Snipers matcher på fredagkvällarna. Inga fans, alltså.
 
Då var det bara Southern Oregon Spartans kvar. Jag hade dålig koll på laget, men min tränare försökte övertyga mig om att de var en bra organisation som behövde en förstemålvakt. Just då såg jag alla andra alternativ än Bombers som bedrövliga (och jag såg tränaren som den största amatören jag träffat) så när han leker känslig och häver ur sig "Jag vill inte bara skicka iväg dig utan jag vill att du ska må bra och att du är taggad för att få komma till din nya klubb"  så kände jag att det räckte och sa "Just nu är jag inte så jävla taggad" och gick därifrån (ja, jag kände mig som en jävla filmhjälte).

Men vad jag inte kände till just då var Medford Madhouse.
 
 
 
Är det några som kommer uppskatta showen så är det medborgarna i den lilla staden i Oregon. Började redan drömma om att få rädda hem en straffläggning på hemmaplan och sen fira med fansen, så det var bara att snällt gå tillbaka till tränarrummet dagen efter och be om Spartan-tränarens nummer.
 
Så på onsdag bär det av till Las Vegas för att sedan ta flyget till Medford (inga flyg från LA går till Medford) för att skapa ny historia. Från världens mäktigaste stad till byn Medford. Kontraster. Jag kommer sakna Kalifornien, Jag kommer sakna stränderna. Jag kommer också sakna grabbarna i laget, pingis/FIFA-nätterna på Albert Avenue, Billy och alla andra briljanta människor som jag lärt känna de här veckorna. Just nu känns det som att jag ska lämna Kalifornien och alla människor där för gott, men så är det ju inte. Jag kommer tillbaka. 
 
Men tills dess smäller vi upp en ny blank sida och börjar fila på ett nytt kapitel. Southern Oregon Spartans, vi kör!

Veckans Ros till morsan

Känner mig lite som en journalist just nu som väntar på den där källan som kan bekräfta årets scoop. Utan att vara 100% säker kan han inte publicera så det är bara att snällt vänta. Imorgon eller på lördag kan jag förhoppningsvis släppa vart showen kommer att rulla någonstans. Kan i alla fall avslöja att det inte kommer bli lika mycket beachbilder här på bloggen eftersom min (förhoppningsvis) nya delstat har tunt med stränder, men och andra sidan så är det ju ändå bara morbror-Björn som visar sin uppskattning genom att lämna kommenterar så just nu känner jag ingen anledning att smöra för er (jo, läsarsnittet är lika högt som förra året så ni kan inte skylla på att ni har blivit färre, ni har bara blivit lata).
 
 
Kom ni ihåg förra året när jag var hyffsat bra på att varje vecka slänga in "Veckans citat"? Har jag inte riktigt kommit in i blogg-stimmet än, men ska försöka bättra mig. Idag ger jag er dock Veckans Ros som går till min älskade morsa:
 
"När inget är som förr behöver du känna att allt är som förut", så när jag fick veta att jag skulle bli ivägskickad till ett annat lag så gjorde jag som jag alltid har gjort när det skitit säg: Sökt tröst hos morsan. Men när jag ringde den här gången var hon inte riktigt så laddad som jag hoppats på. Jag försökte vara positiv och berättade att flera andra lag var intresserade, men det där riktiga engagemanget fanns inte där. Efter ca tjugo minuters skypande så ledsnar jag och ber henne om lite mer engangemang...
 
"Absolut gubben, men klockan är 4 på natten här, jag är lite trött". Oj, juste. Hehe.
 

/#27


It´s only business

"It´s only business". Så sa min tränare till mig när jag blev lack på att Gulls ville ha $3000 av Long Beach för att gå med på en övergång trots att de redan hade tre målvakter och därför inte behövde mig något mer. "Jag vet att det är svinigt gjort, men ta det inte personligt, det är bara business". Efter att Long Beach hotat med att kalla in liga-domstolen så gick tillslut Gulls med på att släppa #27 för (skambudet) $500.
 
Det har ryktats några dagar om att tränaren kommer behöva göra sig av med en europeisk spelare som spelat i ligan förra året pga att man bara får vara två stycken och en tredje nu var på ingång. Med tanke på att det bara finns två veteran-importer i laget, jag och slovaken som kom tvåa i poängligan förra året, så kände jag att var på väg att skita sig.
 
Efter att ha gått runt i några dagar och försökt att känna av läget så bad jag igår tränaren om ett möte. Eftersom att han svarat undvikande så skickade jag också ett sms på kvällen för att verkligen spika att mötet blir av. Inget svar. Så idag innan träning så ställde jag mig utanför tränarrummet, tänkte som John Hiatt: "If I´m going down, I´m going down swinging" och klev in.
 
Orkar inte återberätta hela samtalet, men det gick ut på att han gärna skulle velat ha kvar mig om han kunnat, men att han måste byta bort mig. Only business. Han erbjöd sig att skriva in i avtalet att Long Beach hade rätt att ta tillbaka mig om någon spelare försvann under säsongen. "Komma tillbaka om du behöver mig igen, som en hund, menar du?" tänkte jag, men nöjde mig med att inte kommentera förslaget.
 
Känns sjukt tungt just nu, mest för att det kommer att bli jobbigt att lämna hockeyhuset på Albert Avenue. Att bo 10 personer i samma hus och umgås dygnet runt kan vara lite väl hetsigt ibland, men man blir jävligt tighta vare sig man vill eller inte. Allra mest kommer jag sakna min värdbrorsa Billy som på bara två veckor hunnit dragit flera motivations-tal om livet. En jävla vinnare. Han växte upp i den amerikanske förorten (och den amerikanska går nog inte att jämföra med den svenska) och när jag ville lära mig lite amerikansk förortsslang sa han:
 
-Det enda jag kommer lära dig är vad man säger istället för "How are you?" och det är "What´s good?", för det är en sån jävla bra inställning till livet. De vet redan att han har mycket problem och att det är mycket som är dåligt (eftersom de bor i Compton) så de fokuserar på det som är bra, de vill ha de goda nyheterna.
 
Så med tanke på att man ska vara positiv så kan jag avsluta inlägget med det, just nu, enda positiva. Det sas inte bara dåliga saker på det där mötet. Glamouren är inte heeelt död än. Så imorgon ska legoknäckten Erik ut och leta vidare efter personer som behöver hans tjänster.
 
För ja, ni vet ju: It´s only business.
 
/#27
 
 
 

Soar like an eagle

Mycket som händer just nu och mycket som är oklart. Kan inte skriva någonting innan jag vet vad som händer och vart jag kommer spela den här säsongen. Det viktiga att komma ihåg är att det egentligen inte spelar någon roll i vilket lag och vilket scen showen utspelar sig på, det som är viktigt är att den fortfarande rullar. Och det kommer den att göra.
 
Om det min värdbrorsa säger är sant så är örnar briljanta som fan. Medans de flesta djur försöker hitta någonstans att gömma sig när det kommer en storm så tar örnar tag i problemet och lägger sig och svävar ovanför stormen. Istället för att gräva ner sig när det skiter sig så flyger de högre.
 

 
Vi kör!!
 
/#27

Stureplan vs Rinkeby

Hade egentligen inte tänkt skriva idag, men jag antar att det är såhär de fungerar för grabbarna jag skrev om för några dagar sedan. De djupa författarna, poeterna och låtskrivarna. Väntar man tillräckligt länge så dyker det tillslut upp något av värde. 
 
När vi softar hemma i huset här på Albert Road (inte lika coolt som Cordrey Drive, jag vet) så blir det en del FIFA och resten av tiden pingis (grabbigt). Och idag när jag och Erik från Skåne satt och spelade så kom vi in på varför folk från Stockholms förorter gärna poängterar att de är från just förorten istället för att säga att det är från Stockholm. Typ som att de vore stolta. Jag och mina kompisar brukar ofta berätta att vi är från "orten", halvt på skämt, men vi är ändå lite stolta. Men idag när jag fick frågan om varför folk är stolta så hade jag inget riktigt svar. Det enda jag kunde komma på var att det var bättre sammanhållning i alla förorter. Nu låter det som att jag försöker få Väsby till ett riktigt ghetto och så är det ju såklart inte, men träffar vi från Väsby/Märsta några från stan så känns det ändå som att det är vi mot dom. 
 
Så när FIFA-matchen var klar och jag gick in på mitt rum så började jag tänka och kom inte fram till något bra svar. Har vi hypat "orten" utan att egentligen ha en anledning? Sen snubblade jag över det här klippet:  
 
https://www.youtube.com/watch?list=UUOsiKSTVfWI4Exi9-Av8ILg&v=So9Nfm6uVdc#t=74
 
Ja,ta er tid att kolla på det medans jag somnar som en stolt 194.
 
/#27

Huntington Beach

Det som är bra med att spela en vintersport är att säsongen börjar på hösten. När alla andras livsgnista börjar dippa lite, det blir lite mörkare och lite gråare. Då börjar det roliga. En annan sak är också att  söndagsångest aldrig riktigt hinner dit eftersom måndag betyder träningsledigt och träningsledigt betyder oftast att man är tvungen att hitta på något för att inte känna sig misslyckad.
 
Därför drog idag till Huntington Beach för att bättra på lagsammanhållning och spela lite volleyboll (Apropå volleyboll så tar jag alltid varje tillfälle att påminna alla om att 9A gick fyra år på Södervikskolan utan att förlora en enda volleybollturnering. Förlorade vi ens ett enda set?).  Och eftersom jag fortfarande sitter inne med en gripande jävla skrivkramp så passar det perfekt att slänga iväg två (rätt dåliga) bilder från dagen.
 
 
 
 
 
Annars har det inte hänt så mycket. Avslutade vår "main camp" vilket betyder att de spelare som finns kvar i truppen är de som ska få showen att rulla i vinter. Spontant känns det som ni kommer få läsa om färre förluster den här vintern. Nu jinxade jag väl förmodligen bort den här säsongen också, men det gjorde iochförsig tränaren redan igår på vårt första lagmöte... 
 
"Den tredje Oktober har vi hemmapremiär mot Fresno (förra årets divisionsvinnare). Det kommer bli en svår match, men med tanke på vilket lag vi har iår är det enda vi behöver oroa oss över är vilka vi möter när vi vunnit vår division". 
 
/#27
 

De vita med gul text

Enda sedan jag smackade igång bloggen i Augusti förra året så känns det som att jag börjat inlägget med exakt samma mening varje gång. "Sorry för dålig uppdatering". Jag borde inte känna så eftersom det är för mycket begärt av er läsare att tro att jag ska hinna skriva ett inlägg om dagen. Framförallt eftersom sandiegosnummeråtta inte är någon jävla kändisblogg där ett inlägg är fyra rader och en bild på dagens frukost. Jag försöker ha kvalité i varje inlägg annars skiter jag i det. "Kör vi så kör vi", som Stahre sa 2lax9.
 
Dagen började med att den brutala slovaken i huset drog med mig till gymmet. Efter att han lackat på att ingen gymmade med honom förra året så frågade han om jag ville börja köra två extra pass om dagen med honom. Hade inte så mycket val än att tacka ja till erbjudanet. Dessutom så gjorde han 30 mål och 75 assist på 41 matcher förra året (var tvungen att dubbelkolla den statistiken innan jag skickade ut den på bloggen, men den stämde, sjukt nog), så något rätt måste han ju göra.
 
När jag drog iväg för att köpa skridskor idag blev det halvstelt. Av två anledningar. Dels så hamnade jag av någon anledning i den andra målvaktens bil. Det hade väl varit helt OK, om det inte vore för att han var norsk vilket gjorde att vi missförstod varandra var femte mening. Slutade med att jag bara nickade och såg glad ut så fort han sa nått.

Den andra anledningen till att det blev dålig stämning var min oförmåga/ointresse/ortenuppfostran angående hockeyutrustning. I alla mina hockeyår har jag alltid harvat med begagnad utrustning. Det är så vi gör det i orten, liksom. Det är egentligen inget som stör mig eftersom jag hatar ny hård utrustning och hellre kör med redan inkörda grejor. Dock är det alltid lika förnedrande när hockeyutrustningstöntar drar igång och frågar ut mig om min utrustning.
 
- Vilka skridskor funderar du på att köpa då? De nya CCM?
- Njaaa... jag vet faktiskt inte, prövar nog bara några när jag kommer dit...
- Okej...Vad har du för några nu då?
- Hm..svarta..CCM...tror jag.
 
Norrbaggen kollar lite undrande och vänder sig om, men kommer tillbaka lite senare.
 
- Vilka blev det nu då?
- Eehm..de vita med gul text.
- Bauer?
- Ja precis.
- Bauer MGX?
- De vita Bauer. Med gul text.
 
Förortsbarn - Vi blir aldrig som er från stan.
 
 
Efter skridsko-debaklet så drog jag och tre andra och spelade vår andra runda golf sen vi kom hit. Billy, min 23-åriga värdbrorsa har gjort mitt till sitt lilla utvecklingsbara projekt. Analyser varenda en av mina slag och idag när vi vara klara sa han att han sett "stor utveckling sen i måndags". Ja precis, ni kommer snart få se mig på PGA-touren, ja.
 
Eftersom morbror Björn alltid efterlyser bilder så slänger jag väl ut en från dagens runda/golflektion.
 
 
Imorgon går jag på is för första gången sen jag skar upp två tredjedelar av min kropp i slutet på förra säsongen. Let´s have it!
 
/#27

Inget är som Cordrey Drive

Brottas med en blandning av prestationsångest och motivationssvårigheter inför bloggandet just. Kanske har alla djupa människor rätt.  Författarna, låtskrivarna och dikt-snubbarna. De som säger att man levererar bättre ute i en stuga vid en sjö i en skog. Att man får mer inspiration och kan skapa mer i den där stugan.
 
För när jag satt där i på mitt Starbucks (som inte var ett Starbucks, jag vet) i San Diego helt ensam så flödande fantasin. Det var min skog. Här i Los Angeles county har jag inga skrivar-vibbar. Sen kan det ju bero på att jag landade igår eftermiddag efter att ha sovit 2h det senaste dygnet och att jag hållt igång hela tiden från att jag landat. Eller så är det helt enkelt att jag saknar mitt Starbucks.
 
Annars är Long Beach rätt schysst. Värdfamiljen flyttade in i huset (Import-huset, där 9 av oss importer ska bo) dagen innan vi kom så det ser inte ut som 4048 Cordrey Drive direkt. Men det är klart, inget är ju som 4048 Cordrey Drive.
 

 
Ni som gick med mig i Solna G vet vilken ångest jag hade inför studenten och hur mycket jag saknar gymnasiet nu. Kommer alltid att hävda att alla som längtar efter studenten är idioter. Därför är det med 50% laddning som jag kliver tillbaka till skolbänken imorgon. Blir dock inte riktigt som gymnasiet eftersom jag bara har två lektioner i veckan vilket betyder att jag inte kommer hänga så mycket i skolan utan bara gå på lektionen och sen gå hem. Med andra ord, allt det roliga (hänga med skönt folk i cafeterian) med skolan försvinner  och det tråkiga (plugget) är kvar, men ändå. 
 
Huset jag sitter i nu kommer aldrig bli 4048 Cordrey Drive och California State University Long Beach kommer aldrig bli Solna Gymnasium, men som sagt, jag är laddad, vi kör!

Kapitel 2

Det var så länge sen jag drog iväg ett inlägg här så kommer knappt ihåg hur man gör. Hur börjar man liksom? Sommaren i Sverige har iallfall varit magisk, men eftersom jag egentligen är emot killar som bloggar så har jag såklart låtit bloggen vila, med tanke på att enda anledning att jag skrev förut var för att jag var i ett annat land och faktiskt hade saker att skriva om. 
 
 Efter en sommar av velande och mejlande så slutade det med att jag nu jobbar mig några mil uppåt i Kalifornien och klämmer mig in bredvid Ossy Osbourne och David Beckham i....Los Angeles! Efter en jävla massa strul med kontrakt osv så vet jag inte ens om övergången är klar, men nu kände jag att jag inte kan vänta längre. Ni trogna läsare har lidit tillräckligt.
 
Fick massa arga sms från några trogna läsare som tyckte att det var förjävligt att jag inte skrev ett sista avslutande inlägg när jag kom hem från USA i våras. De ville ha en fet sammanfattning och ett skönt avslut liksom. Det de inte fattade var att showen är ju inte slut? Jag skriver ju fortfarande nya kapitel? Så nu dammar jag av sandiegosnummeratta och kickar igång säsongen 14/15. Vissa av er var helt magiskt trogna förra säsongen och jag hoppas verkligen inte ni varit runt bland andra bloggar bara för att vi tagit ett litet break.
Så häng me nu, det blir kul! Och som sagt, ni som tvivlat och klagat, kom ihåg: 
 
 
 
/#27

RSS 2.0