sandiegosnummeratta.blogg.se

Här kommer en rapport från familjen Eidissen som är i Califonien för att hälsa på Erik.

Jag har aldrig haft någon längtan till USA,  jag måste säga att Califonien är klart över förväntan..Fin natur och härligt väder, som förövrigt är bättre än normalt för denna årstid. 

Vi startade 3 nätter i Los Angeles.Hotellet låg på Sunset Boulevard Hollywood,  alltså mitt i smeten.Vi var och såg Hollywoodskylten på nära håll.Skylten var ju inte så märkvärdig men den satt uppe i ett berglanskap som påminde om vilda västen.Torr ökensand, kaktusar och en ranch som låg i en dal, där hästar gick i sin hage med cowboysadeln på sig.Det var även varning för Skallerormar

Vi åkte upp i berget där alla kändisar bor och kikade.Otrolig mäktigt med smala slingrande vägar kantat av palmer, kaktusar och citrusträd.

Dag 2 åkte vi genom Beverly Hill och Santa Monica för att tillbringa dagen på Malibubeach. Där var det vit jättefin sand och vacker natur.Jag kan tänka mig att det var drygt 20 grader vilket betyder att Amerikanarna inte går till stranden ,utan det var vi och surfarna.

Sista kvällen i LA åkte vi till Ontario för att träffa Erik för första gången på 5 månader.Otroligt härlig känsla!! Han var där för att spela match mot Ontario Avalanch.Det vart en spännande match som avgjordes på straffar,  6-5 till Ontario. 

Vi tog sen med oss Erik till Los Angeles för att kunna spendera så mycket tid som möjligt med honom.Nu är vi i Carlsbad och har hunnit träffa Eriks värdfamilj. Vi har våndats en hel del inför detta möte eftersom vi är så dåliga på engelska.Men det vart ett skönt och avslappnat möte där vi fick klart godkänd på hur vi uppförde oss;-)

Vi har tillbringat mest tid på beacher och njutit av solen och suttit och tittat på dom höga vågorna där surfarna håller till.Helgen  kommer vi tillbringa med Eriks värdfamilj. Erik har matcher vi ska titta på och på söndag är det Superbowlfest hemma hos famijen i Escondido. 

Detta inlägg är förs och främst riktat till släkten där hemma.Vill även passa på att tacka våra hundvakter, farmor och familjen Kostenniemi.

Vi har det toppen här i Califonien! 

Alla hälsar!

Ha det bra där hemma! 

 

/Gunilla

 

 

 

 

 

Idag var det meningen att jag skulle göra ett nytt försök att ta mitt jävla körkort. Eftersom Keegan gjort provet så visste han hela test-rutten (olika rundor är överskattat) och därför åkte vi iväg igår kväll för att träna och på så sätt minimera risken att misslyckas med uppkörningen ännu en gång. 

Värdfarsan är just nu lite grinigare än vanligt eftersom han måste ta hand om ungarna själv medans frun är på Hawaii och softar i en vecka, så innan vi drog iväg lät det typ såhär:

 

Så idag skulle jag alltså ÄNTLIGEN klara det där jävla provet. Dock verkar det inte va menat att jag ska ha körkort, för när vi kommer dit så får vi veta att mitt Visa går ut inom 60 dagar och att jag därför inte kan ta körkortet. Bara att åka hem igen alltså. 

Åkte istället hem till Keegan och lira landhockey. 

Jag har i några veckor försökt styra ihop ett bra beachhäng med grabbarna i laget. Dock har det alltid varit fullt med matcher på helgerna eller att någon inte kunnat och vi därför ställt in. Men den här helgen, när Ekans familj kommer till San Diego och jag ska spendera hela helgen i LA, DÅ ska styr de såklart ihop en heldag med beachvolley-turnering, bio och fest på kvällen. Fattade man ju. Dock kommer det bli magiskt att träffa familjen igen och har beställt en feeeet lösgodispåse som förmodligen kommer väga upp för både strandhänget och festen. LADDA!!

Dagens citat kommer som vanligt från Lill-Erik. Eftersom värdmorsan är borta så känner jag ett visst ansvar för att hjälpa värdfarsan med att hålla ungarna i schack. Som tur är så är Lill-Erik lika mysig som jag så han kryper oftast ner i famnen när man kollar på TV och sen är han nöjd. Så idag när han ville spela landhockey så bad jag honom istället att hämta filten så vi bara kunde softa och kolla TV. Erik tappar direkt och springer iväg för att hämta filten. Tvekar dock eftersom övervåningen är helt nedsläckt. Ni som läst tidigare inlägg vet att jag och Lill-Erik tränat på att vara i mörker för att inte bli rädda trots att rummen är kolsvarta. Övertygar honom därför om att han efter all träning kommer klara det enkelt och då springer han upp. Halvvägs. För att sedan komma tillbaka och besviket säga:

"Nej, jag klarar det inte. Jag är inte redo än."

Förr eller senare kommer Erik våga sig upp på den mörka övervåningen, precis som att jag förr eller senare kommer ta mitt jävla körkort.

Vi är bara inte riktigt redo än. 

Livebild från Kalifornien den 20 Januari. 

Svepta. Dvs vi förlorade alla helgens matcher. Tänker inte skylla på att vi bara hade fyra backar, eller att domaren var det sämsta jag sett på nitton år...eller jo, det tänker jag fan. Förlorar man alla matcher med uddamålet så är det precis såna grejor som avgör. Att vi får ett regelrätt kvitteringsmål bortdömt med 19 sekunder kvar, eller att vi bara hade ETT powerplay i söndagens match (samtidigt som Brahmas hade åtta).

 

Efter att Brahmas gör 2-2 (i PP såklart) så trycker jag iväg pucken ur målet och av misstag åker den upp på läktaren. När domaren kommer fram och frågar vart pucken är så säger jag att den åkte upp på läktaren och pekar på en fet gubbe som fick den på sig. Gubben skriker till domaren att jag kastade pucken på honom och det räcker uppenbarligen som bevis för att jag ska få två minuters utvisning för "delaying the game". Som sagt,parodi.

 

Tycker ändå jag vann matchen i matchen mot Viktor, som gick mållös trots minst 3 rena frilägen. Eftersom han var tillräckligt klassig för att inte håna mig efter helgen så ska jag också vara det, därför lämnar jag hans fight-incident till en annan gång. Påminn mig om några veckor, för det är en rätt bra story.

 

Jag måste tyvärr hetsa iväg till träningen nu, men lovar (eller nej det gör jag inte,ni vet hur det blir när jag lovar) att jag ska försöka dra iväg ett inlägg antingen ikväll eller imorgon.

 

Håll er borta från dåliga domare så hörs vi snart!

 

/#27

 

Någonstans mitt i bland bomblarm och vidriga flygvärdar så försvann storyn om den stulna cykeln i förra inlägget. Egentligen är det inte så spännande, men jag lovade ju. 

 

Som ni vet så har mitt enda färdmedel varit min blåa supersnabba Crecent. Utan den är mina vardagar ganska gråa (så gråa de kan bli för en svensk hockeyspelare i San Diego) om inte någon snäll lagkamrat hämtar upp mig innan träningarna. Därför blir jag lite nervös när jag kommer hem från St. Louis och för höra att värdfarsan såg min cykel nere vid ishallen (Ja,varför tog han den inte om han såg den!?). Det har tydligen blivit en liten miss i kommunikationen efter sista ispasset innan jullovet. Jag cyklade ner till träningen, Lisa hämtade upp mig med bilen efteråt och Sal hämtade hem cykeln påväg hem från jobbet precis som vi brukar göra. Trodde jag och Lisa i alla fall. För det hade han tydligen inte gjort. Åker därför ner till ishallen och hoppas på det bästa, men som 2014 börjat så var det ju givet att min älskling inte skulle stå där. Och det gjorde hon ju inte heller. 

 

Lisa kunde inte bry sig mindre, utan sa istället "Aja, förhoppningvis är det några mexikanar-ungar som har roligt med den nu. När jag var 14 så kraschade jag mina föräldrars bil, så jag kan inte bli arg på dig. Vi säger inget till Sal och hoppas att han inte frågar". Vår plan fungerade i ungefär 30 sekunder, innan Sal undrade om vi hämtat hem cykeln. Han var inte lika avslappnad (i vanliga fall brukar han släppa allt annat när jag kommer hem för att få en 20min lång genomgång av dagen, men den här gången möttes mitt besked med tystnad) som Lisa, men en timme senare så var allt som vanligt igen. Bad så hemskt mycket om ursäkt och fick till svar att "Jag bryr mig inte, det var ändå bara du som använde cykeln, men du börjar få slut på transportmedel...". Det ligger någonting i det.

 

 

Efter en grym vecka i St Louis så var det på fredagen tyvärr dags att åka hem. När jag bokade resan för några månader sen så var jag noga med att boka ett flyg på eftermiddagen eftersom jag förmodligen skulle vara sliten efter en veckas vevande med Alex och därför ville ha sovmorgon. Jag VAR sliten på fredagsmorgonen. Sovmorgonen kunde jag ju dock glömma eftersom Alex skulle flyga till Minnesota från samma flygplats. Klockan 9.30. Så efter 4h sömn släpade man sig upp och iväg till flygplatsen. Hamnade såklart på fel terminal så det var bara att sätta sig på perrongen, frysa ihjäl och ta tåget till nästa terminal (ja, flygplatsen var stor). 

Efter att ha slingrat sig igenom alla säkerhetskontroller satte jag mig utanför gaten och kollade på biljetten. Boarding 110. "Dumma amerikaner som inte skriver 11.00", tänker jag. 

Roar mig med att kolla Californication fram tills att klockan börjar ticka upp mot 10.50. Fortfarande stendött på gaten. När klockan är 10.59 och inte en jävel är där så fattar jag att "110" betyder 01.10 och inte 11.00. Är det jag eller snubben som skrev biljetten som borde avgå? Jag röstar på den sistnämnda.

Boarding om två timmar alltså. Eller...? 

För när klockan är 01.05 (13.05) är det fortfarande dålig aktivitet framme vid disken. Går därför fram till kärringen (japp) som står där och frågar om det inte är dags snart? Serviceinriktad som hon är (nåja) så sveper hon med sin feta hand över flygplatsen och frågar spydigt om jag ser något plan att boarda. Ville be henne dra en hagelsvärm genom sitt eget gomsegel, men svarade istället artigt att "nej det gör jag ju i och för sig inte" och frågar när planet i så fall kommer. "Om två timmar, om du har tur". Jaha ja. 

Fortsätter kolla Californication (huvudpersonen har vid det här laget hunnit plocka tillbaka sin brud OCH blivit dumpad igen) och fortsätter vänta. Klockan hinner bli 2.30 innan det äntligen är dags för flyg 3068 mot LA att boarda. Först fick överklassarna gå på. Sen medelklassarna. Efter det fick de som köpte de absolut billigare biljetterna gå på. SEN var det dags för boardinggrupp 4 (min grupp), samhällets bottenskrap, att få kliva på. Efter att ha väntat i 7h var man jävligt laddad på att äntligen få däcka på planet. 

"Inte jävla chans att du ska betala, låt mig ringa flygbolagets manager sen ringer jag upp dig", säger hon. Bra Lisa. Sätter mig ner och lutar mig mot Lasse Winnerbäcks textrad "Då jag vet att jag gjort allt jag kan ger jag mig rätten att ge upp" och tar en näve godis. 

Blickar ut över flygplatsen och ser en gubbe och en tant stå och skoja bakom en annan disk. Tänker att "nu gör jag ett sista jävla försök och sen skiter jag i det här" och går fram och förklarar läget en tredje gång. Äntligen jackpot. Visar sig att jag hittat den enda vettiga personen på flygplatsen. Jag tror han ser att jag är trött på livet för han inte bara fixar nya biljetter och låter mig välja vart jag ska sitta. Han hänger dessutom på när jag dömer ut förra kärringen. En jävla mordvinnare helt enkelt. Ville ge han en fet kram, men blev istället ett manligt handskak. 

Så efter att jag har spenderat 10h på flygplatsen kliver jag fram till gaten en tredje gång. En timma innan planet lyfter, bara för att försäkra mig om att jag inte under några omständigheter kan missa det här flyget. Samma mordvinnare står vid disken. "Erik, du kan vara lugn, det där planet lyfter inte om inte du sitter inuti det. Det kommer jag se till." Ville än en gång ge han en fet kram, men det blev istället en lång tacksamhetsförklaring.  

Så vad som skulle bli en soft 6h-resa blev istället en lite brutalare 15h-resa hem. 

Vad tar jag med mig av det här? Om jag  någon gång är påväg att kliva på ett flygplan och bomblarmet börjar tjuta: Ignorera och stanna kvar inne på gaten, för hellre sprängs jag i 40.000 bitar än upplever det där en gång till.

/#27

Har intalat mig själv att jag ska lägga i en till växel sista halvan av säsongen, så när Stefan (har aldrig fattat vem det är, tror han är ansvarig för oss importer och glider mest runt i ishallen. När jag träffade honom första dagen presenterade han sig som "Escondidos gudfader") frågade om jag ville köra ett andra pass ikväll så var det bara att tacka ja. "Grind when the lights are dim to shine when the lights are bright". 

Därför vet jag inte om jag hinner skriva ett långt A4 idag och kanske därför får skjuta upp det. Som vanligt. 

/#27

Imorrn blir det ett långt inlägg om en låååång dag. Teaser: Bombhot, missade flyg och cykelstölder.