sandiegosnummeratta.blogg.se

Ehm...hej! Känner mig lite som Lasse W när han i "Elden" sjunger om att han "borde ringt, men att ringa nu känns lite fånigt och kort". Har suttit och försökt komma på en bra början på det här inlägget i en halvimme nu, men vad jag än skriver känns det inte bra nog. Inte tillräckligt. Vi tog ett snabbt och brutalt avsked från varandra i Oktober förra året (under all jävla kritik från min sida, jag vet), och sen dess har det varit radiotystnad från San Diegos nummer åtta. Ja,jag håller med, det var respektlöst. Sorry. Men ni vet ju hur det är, showen dör aldrig utan rullar alltid vidare på ett eller annat sätt, ibland tvingas den dock rulla saktare.

Så...vart var vi?

 

Efter några struliga (men roliga) veckor i Medford och en snabb (onödig) avstickare till Toronto blev det ett enkelt val när världens vackraste klubb Väsby Hockey erbjöd sig att låta sin förlorade son avsluta säsongen på hemmaplan. Allt gick inte helt smärtfritt när jag lämnade Väsby för AIK 2009 och att de då öppnar famnen när det stormar som mest är fan mäktigt, man kan ju bli gråtfärdig för mindre. Som avtalat blev jag utlånad till Norrtälje som man sen skickade upp i finrummet (nåja) div.2. Vinnare föder vinnare.

 

En grundregel för den här bloggen är att hålla en avslappad ton och inte komma in i det osköna blogg-surret och även om jag kommer försöka ha en röd tråd genom det här comeback-inlägget så måste jag bara kliva in på ett liiiitet sidospår. Ni trogna läsare kommer såklart ihåg lill-Erik. Min 6-åriga värdbrorsa i San Diego och även en av få ungar jag tolererade och t.o.m gillade. Förutom honom har jag haft en halv-dålig känsla för barn och vet att jag i ett tidigare inlägg hävde ur mig något i stil med att jag hellre tar fram en snara med tillhörande krok än att sätta foten på ett barnkalas.Så mycket ogillade jag barn. Men glöm allt det där. Glöm allt jag sa.

 

 

 

 I samband med att jag flyttade hem började jag också jobba på St:a Gertrud skola. Efter att ha jobbat där i sex månader känns alla andra jobb rätt B. Trodde aldrig jag skulle säga det här, men inga andra människor sprider sån skön energi som barn. Är dom ledsna så gråter dom, är dom glada så skrattar dom och gillar dom dig så säger dom det till dig (eller ritar en täckning). Ungar är äkta hela vägen och sånt ska fan inte underskattas. Mordvinnare.

 

När skolavslutningen kom var det brottartungt. En av det värsta sakerna jag vet är ju avsked och förändringar (även om jag borde vant mig efter senaste vinterns silly season). När jag bytte Väsby för AIK som 15-åring tyckte jag det var svinjobbigt att skiljas från moderklubben, när jag tog studenten tyckte jag Solna Gymnasium var det roligaste som fanns och när jag flyttade hem från San Diego tyckte att Kalifornien var det bästa stället på jorden. Eftersom jag har lätt för att anpassa mig och älska läget så blir avskeden så jävla jobbiga, det är nått jag behöver jobba på. Ni har ju alla varit 17 år och super-kära, ni vet känslan när ett sånt förhållande tar slut? Att inget någonsin kommer bli lika bra igen. När det var min tur och jag kom hem gråtades till morsan och allt annat kändes oviktig sa hon dom orden jag alltid plockar fram i såna här avskeds-lägen. 

 

 

Problemet är att så som ni kände när ni var 17 och superkära, så känner jag i ALLA avskeds-situationer. Men det är faktiskt som morsan säger, det man tror är oersättligt för stunden är oftast inte det. Så kommer jag tänka nu när det ännu en gång är dags att lämna landet. 

 

Det där sidospåret blev längre än jag hade tänkt (alltid när inläggen börjar bli långa tänker jag på Elins aggressiva kommmentar om att inte skriva "A4-långa inlägg"). Därför måste jag nu komma till varför jag väljer att kicka i gång bloggen igen: Hockeysäsongen är runt hörnet vilket betyder att det är dags för show.

Eftersom förra USA-turnén var strulig så väljer jag den här gången att ta det säkra före det osäkra och plockar därför med mig min partner in crime - Viktor. Klarade han av att ta mig genom Europa helskinnad (två gånger dessutom) så borde inte College vara något problem. Vi kommer förutom att spela hockey också plugga marknadsföring (matte fem gånger i veckan, kämpa AIK) på Dakota College som ligger på den kanadensiska gränsen. Kontraster om man jämför med San Diego, men ni som känner mig vet ju att jag alla dagar i veckan väljer minus tjugo grader i December före tjugo plus.

 

På onsdag drar vi. Jag vet att morbror Björn kommer vara med på resan, jag hoppas att så många som möjligt av er andra också kommer att vara det. Det é dax, dax för show.