sandiegosnummeratta.blogg.se

Bloggens längsta uppehåll någonsin. Hade det här vart samma tid förra året så hade det blivit läsarstorm, nu har jag bara en trött kommentar från min kusin (idol). Nya tider. Dock så vet jag att de viktigaste personerna fortfarande läser och följer showen, och det är den som är det viktiga.

 

Anledningen till att jag inte skrivit på ca en vecka är att min dator drabbats av ett virus som får Ebola att framstå som en liten förkylning (oddsen på att någon lägger kommentaren "för mycket porrsurfande?" är låga, men jag ger er den) . Därför har jag bara kunnat harva runt på vissa hemsidor medans andra (blogg.se) vägrat fungera. Men aja, vart var vi?

 

Juste. Jag har hunnit avverka en lång roadtrip från södra USA till norra. Började med 4h bilresa med Long Beach Bombers ägare till Las Vegas. Första timmen var en enda lång dålig stämning då ägaren valde att ha radion avstängd. Sämsta tänkbara val just den här resan eftersom att:

 

1. Han var en av de som valde att skicka iväg mig, dvs vi var bästa bröder just för tillfället så stämningen var aningen stel.

 

2. Det finns mäktiga bilvägar genom USA. Pacific highway är en. Vägen till Lake Tahou är en annan magisk resa.  Bilresan Long Beach - Las Vegas är motsatsen. Bara öken hela vägen.

 

Eftersom jag inte visste om han gjorde ett aktivt val att ha radion avstängd eller om han bara var efterbliven så vågade jag inte fråga (Bombers ägare är ingen soft gubbe man sitter och skämtar med, snarare en rik översittare) så lät det gå en timme innan jag gjorde som man gör 2014 - Skrev en tweet om det istället. Och bara 2min senare så smällde han igång radion. Twitter.

 

Om jag tidigare anade att han var en rik chef så fick jag det bekräftat när vi svängde in i hans lägenhet mitt i Las Vegas där vi skulle spendera natten.

 

Här tänkte jag lägga upp massa bilder från Vegas, men fick istället den briljanta idén att köra ett bildspel i ett separat inlägg. Dels för att tillfredställa er genom att skriva två inlägg på en dag och dels för att jag nyss läste Antons blogg (den andra svensken i laget) och jag håller med dig Elin, det suger fan att läsa bibel-långa inlägg. Därför sammanfattar jag allt i det här inlägget och lägger ett bildspel senare, deal?

 

Har varit alldeles för mycket klagande i bloggen på sista tiden och läser man mina senaste inlägg så ser det ut som att allt skiter sig. Därför tänker inte klaga mer för det sista jag vill ha är medlidande. Dock så fortsätter sandiegosnummeråttas bergochdalbana. För det första tränaren säger när jag kommer till Medford är att han redan har två målvakter han är nöjd med (inte riktigt det Long Beach tränare sa, va?), men att jag får visa vad jag går för på träningarna för att förtjäna speltid. Låter rimligt, men samtidigt kom jag inte hit för att få sitta på bänken. Det höll han med om och sa att om de andra målvakterna spelar för bra för att bli utbytta så får han plocka upp telefonen för att skicka mig vidare. På fyra matcher har den andra målvakten hållit nollan två gånger och leder ny målvaktsligan i hela ligan. Har slutat oroa mig och lutar mig istället mot citatet som hänger i omklädningsrummet ovanför urinoaren: "Champions are made when no one is watching" och den gamla mantrat från förra året "Grind when the lights are dime to shine when the lights are bright". Dvs jag tränar på hårdare tills att det löser sig. Det löser sig. Det göre alltid.

 

 

Kom ni ihåg diskussionen vi hade förra året angående tröjnummer? När jag började med 8an, hoppade vidare till 33an och tillslut krigade mig till Ivans nummer 27. I år fick jag inte äran att bära Ivans tröja, utan fick nöja mig med 33an. Dock så förknippar jag 33an med guldåret med SDE 2012. Magiskt år som slutade med vinst i målvaktsligan och en åttondelsfinalförlust mot ickelaget Djurgården. Sitter det en gnutta magi kvar i 33an så kommer det här bli bra. Men som ni vet är jag traditionernas fanbärare, därför kommer jag fortsätta att skriva mina inlägg som:

 

/#27