sandiegosnummeratta.blogg.se

Långt mellan givarna nu, men ni vet ju varför. 

 

Som jag skrev tidigare i bloggen så är jag ett psykfall på matchdagar. Hela dagen går åt till olika förberedelser och är det inte som vanligt så tar jag för givet att allt kommer skita sig. Därför är jag lit...sjukt jävla nojjig inför helgen. Vi ska gasa upp till Lake Tahou, en lite lätt bussresa på tio timmar. Bussen rullar från San Diego 04.45. Redan där så krossas mina vanliga rutiner. Efter det ska vi sitta och löka på bussen (samtidigt som jag brukar ta en promenad) och efter tio timmar har vi några timmar på oss att kasta upp grejorna på hotellrumet (samtidigt som jag i vanliga fall brukar ta en power nap) och sen direkt ner till hallen för att börja göra oss redo för match. Vet inte om jag skrev det förut, men jag höll alltså på att spy avtrötthet i mitten på andra perioden förra matchen. Om jag var trött förra matchen så är det ingenting mot vad jag kommer vara i helgen. Lake Tahou ligger på 1500 meters höjd vilken betyder andnöd efter två minuter.

 

När jag och min vapendragare Tobbe bara ville softa hemma så roade vi oss med att betta (jävligt små insatser,morsan), helst på fotboll. Allra helst på Bolivias landslag när de spelade hemma eftersom det inte spelade någon roll hur bra motståndarlaget var. 6000 meter upp i luften kunde de ändå inte andas. Därför var hemmasegrarna oftast lika klara som himlen en vanlig dag i San Diego. Därför är jag orolig för samma sinario i helgen. Lägg till att två av deras spelare spelade i den högsta juniorligan i Kanada förra säsongen, vilket betyder att det finns med på NHL 14. Det räcker så. Jag drar. 

 

MEN. Jag är jävligt laddad och revanschsugen.

 

För övrigt...

 

...så växer bloggen snabbare än Gareth Bale (googla om ni inte vet). Tack som fan,håll igång!

 

...så är de människor jag litar minst på (alla kategorier) frisörer. Säger man att man bara vill klippa en centimeter så går man därifrån med rakat huvud. Säger man att man bara vill klippa LITE på sidorna så går man därifrån med en tuppkam, osv. När jag dessutom skulle bli tvungen att förklara hur jag ville ha PÅ ENGELSKA så kände jag att "nej, nu får jag fan dra en gräns" och lät därför Felix klippa mig. Såhär i efterhand kanske det inte var ett genidrag. Men ja. Det gjorde han iallafall. (Bry er inte ens om att fråga efter bilder)

 

...så skulle jag snart kunna bli dagisfrö...eller nej, jag skull fan kunna öppna upp ett eget dagis vid det här laget. Så bra storebror har jag blivit. Lilla femåringen har fått för sig att han aldrig är hungrig och har därför slutat äta. Så igår när han återigen vägrade äta (och istället ville leka) så var jag stenhård. "Jag kommer inte leka en sekund med dig innan du käkar upp varenda makaron". Helt plötsligt var han jävligt hungrig och jag tjänade 400 storebrorspoäng,

 

...så här värd-mormor lämnat och jag är återigen kung över nedervåningen. Inga mer pinsamma toalettbesök,inga mer missförstånd och inga mer brutala uppvaknanden efter att hon valt att börja surra i mobilen 07.30.

 

...ryktas det om att en av de sista showarna, Niklas Östlund, är så övertänd att han spårar ur och tar ett matchstraff och blir avstängd. Det som gör det här så briljant är att han gör det i en betydelselös divison 2 match med 70 personer på läktaren. Kommer skriva om det här i ett separat blogginlägg, men det är precis det jag menar med "Showen dör aldrig". Oavsett om man spelar i Allsvenskan eller division 4 så är det viktigaste att man spelar och gör något av showen. Men som sagt,det tar vi i ett separat inlägg. 

 

Oklart om jag har internet i Lake Tahou, men ska försöka slänga iväg ett inlägg i helgen om jag är vid medvetande.

 

Hörs!

 

/#27