sandiegosnummeratta.blogg.se

Eftersom jag har fått minst sagt begränsad speltid så har huset mer eller mindre förvandlats till ett psykhem, där vi jobbat mantran som "Success is going from failure to failure without losing enthusiasm" och "Everything happens for a reason" osv. Dock verkade hockeyguden äntligen känt att jag fått lida tillräckligt och var därför med mig den här helgen. En helg med hyffsade kontraster.

 

Tänker inte gå in på detaljer,men ger er en snabb genomgång. Eftersom de två andra målvakterna blev utbytta i båda sina matcher förra helgen så hoppades jag få speltid i helgens förstamatch. Dock fick jag starta på bänken, men efter att 6-1 så kände tränaren att det var dags att lufta bänken och därför fick jag 15 minuter. Fick inte överdrivet mycket att göra, men höll nollan (som jag sa till Viktor: I dessa tider är det inte läge att börja bedöma hur bra jag spelat, en nolla är en nolla) och tänkte därför återigen att "nu måste jag få spela på lördag".  

 

Därför håller jag på att få en blödning när jag ser att jag inte ens är med på bänken på lördagens match. Istället spelar den tredje målvakten (som slänger in 2 första puckarna och blir utbytt). Efter att gått in i tränarrummet och sagt vad jag tyckte om petningen så kliver jag upp i gymmet. Toppar kvällen genom att släppa en vikt på mobilen, som nu är s-t-e-n-d-ö-d. 

 

Vaknar upp på söndagen och känner att "jag skiter i om jag inte får spela, ska ju ändå ta flyget hem till Sverige ikväll". Vi torskar förvisso med 2-1, men som tränaren sa i omklädningsrummet efter matchen: "Det här är första gången på hela säsongen vi inte släppt in 4 mål eller mer i en match" (ja, så illa är det). Magisk revansch för Ekan som nu är med igen, showen lever. Ska tilläggas att vi oftast gör runt 4 mål i varje match också, men självklart lyckas vi bara göra ETT i matchen jag spelar, men men. 

 

 

Slarvar en del med "Veckans Citat", men idag bjuder jag på ett. Det är plockat från omklädningsrummet. Eftersom vi inte vunnit på ett tag så hade vi spelare ett litet möte som gick ut på att vi måste börja jobba som ett lag, att det inte räcker med att vissa personer jobbar hårt utan att hela laget måste göra det. Då ställer sig en lagkamrat upp och skriker (med en inlevelse som får Herb Brooks att framstå som halv-dålig):

 

/#27