Lake Tahou, showare och allt däremellan
Långt mellan givarna nu, men ni vet ju varför.
Som jag skrev tidigare i bloggen så är jag ett psykfall på matchdagar. Hela dagen går åt till olika förberedelser och är det inte som vanligt så tar jag för givet att allt kommer skita sig. Därför är jag lit...sjukt jävla nojjig inför helgen. Vi ska gasa upp till Lake Tahou, en lite lätt bussresa på tio timmar. Bussen rullar från San Diego 04.45. Redan där så krossas mina vanliga rutiner. Efter det ska vi sitta och löka på bussen (samtidigt som jag brukar ta en promenad) och efter tio timmar har vi några timmar på oss att kasta upp grejorna på hotellrumet (samtidigt som jag i vanliga fall brukar ta en power nap) och sen direkt ner till hallen för att börja göra oss redo för match. Vet inte om jag skrev det förut, men jag höll alltså på att spy avtrötthet i mitten på andra perioden förra matchen. Om jag var trött förra matchen så är det ingenting mot vad jag kommer vara i helgen. Lake Tahou ligger på 1500 meters höjd vilken betyder andnöd efter två minuter.
När jag och min vapendragare Tobbe bara ville softa hemma så roade vi oss med att betta (jävligt små insatser,morsan), helst på fotboll. Allra helst på Bolivias landslag när de spelade hemma eftersom det inte spelade någon roll hur bra motståndarlaget var. 6000 meter upp i luften kunde de ändå inte andas. Därför var hemmasegrarna oftast lika klara som himlen en vanlig dag i San Diego. Därför är jag orolig för samma sinario i helgen. Lägg till att två av deras spelare spelade i den högsta juniorligan i Kanada förra säsongen, vilket betyder att det finns med på NHL 14. Det räcker så. Jag drar.
MEN. Jag är jävligt laddad och revanschsugen.
För övrigt...
...så växer bloggen snabbare än Gareth Bale (googla om ni inte vet). Tack som fan,håll igång!
...så är de människor jag litar minst på (alla kategorier) frisörer. Säger man att man bara vill klippa en centimeter så går man därifrån med rakat huvud. Säger man att man bara vill klippa LITE på sidorna så går man därifrån med en tuppkam, osv. När jag dessutom skulle bli tvungen att förklara hur jag ville ha PÅ ENGELSKA så kände jag att "nej, nu får jag fan dra en gräns" och lät därför Felix klippa mig. Såhär i efterhand kanske det inte var ett genidrag. Men ja. Det gjorde han iallafall. (Bry er inte ens om att fråga efter bilder)
...så skulle jag snart kunna bli dagisfrö...eller nej, jag skull fan kunna öppna upp ett eget dagis vid det här laget. Så bra storebror har jag blivit. Lilla femåringen har fått för sig att han aldrig är hungrig och har därför slutat äta. Så igår när han återigen vägrade äta (och istället ville leka) så var jag stenhård. "Jag kommer inte leka en sekund med dig innan du käkar upp varenda makaron". Helt plötsligt var han jävligt hungrig och jag tjänade 400 storebrorspoäng,
...så här värd-mormor lämnat och jag är återigen kung över nedervåningen. Inga mer pinsamma toalettbesök,inga mer missförstånd och inga mer brutala uppvaknanden efter att hon valt att börja surra i mobilen 07.30.
...ryktas det om att en av de sista showarna, Niklas Östlund, är så övertänd att han spårar ur och tar ett matchstraff och blir avstängd. Det som gör det här så briljant är att han gör det i en betydelselös divison 2 match med 70 personer på läktaren. Kommer skriva om det här i ett separat blogginlägg, men det är precis det jag menar med "Showen dör aldrig". Oavsett om man spelar i Allsvenskan eller division 4 så är det viktigaste att man spelar och gör något av showen. Men som sagt,det tar vi i ett separat inlägg.
Oklart om jag har internet i Lake Tahou, men ska försöka slänga iväg ett inlägg i helgen om jag är vid medvetande.
Hörs!
/#27
I´ll be back again
Som vanligt så har internetstrul och ett fullspäckat schema snott tid från mitt bloggandet, men nu är jag tillbaka.
Tänker inte gå in på detaljer i matchen, men det slutade inte som i böckerna där huvudpersonen går in och dominerar och tillslut avgör matchen med en avgörande räddning (snarare tvärt om). På listan över mäktiga händelser på hockeyplan hamnar dock matchen på första, andra och tredjeplats. Efter en lite sömnig inledning så valde en av mina bättre kompisar i laget, Keegan, att släppa handskarna. Eller "valde" och valde... "Han tacklade mig och då tröck jag upp handsken i ansiktet och då sa han "släpp dem, släpp dem" och då hade jag inget val så jag släppte dem (handskarna)". Efteråt erkände han att det var ett misstag att slåss mot en 85kg-grabb eftersom han själv bara väger runt 70kg. Slutade med 5 stygn i huvudet och en öm näsa. Min värdfarsa sammanfattade det ganska bra: "I fucking love that kid".
4 mål på 27 skott är inte bra, men brukar oftast räcka för att inte bli utbytt. Inte den här helgen uppenbarligen. Slutade med att jag fick se andra matchen från läktarplats. Eftersom vi inte inte får uttala oss om laguttagningar så tänker jag inte heller göra det. 44 matcher kvar så det kunde varit värre, men eftersom jag också sträckt ljumsken så känns "glamouren rätt död", som vi brukar säga där hemma.
För övrigt..
...så bor värdfamiljens mormor hemma hos oss just nu. Eftersom hon (av någon anledning) har spärrat av dörren in till hennes rum så är hon nu tvungen att gå igenom mitt badrum för att komma in till sitt rum. Igår natt när jag satt på toan så hör jag hur det börjat låta från hennes rum. I panik kastar jag mig mot dörren för att låsa,men...försent. Mormor rycker upp dörren när jag ståendes med neddragna byxor är påväg mot dörren. Som 80-åring kan man säkert få en hjärtattack för mindre, men som tur var så ursäktade hon sig bara (14 gånger) och stängde dörren. Halv-dålig stämning imorse.
...så förlorade vi andra matchen (den jag inte spelade) med 6-0. Målvakten som tog min plats släppte in 4 mål på 10 skott. Fick nyss se att det står på hemsidan att det var JAG som spelade matchen och släppte in 4 mål på 10 skott. Mejlade nyss statistik-snubben. Det här är ett krig jag inte tänker förlora.
Efter fredagens match så lyssnade jag på den briljanta låten "Highwayman" med Johnny Cash. Mitt i bedrövelsen kändes det som Johnny sjöng om mig (ni känner igen er,jag vet det).
"And when the yards broke off they said that I got killed
But I am living still. And I´ll be back again,and again, and again..."
But I am living still. And I´ll be back again,and again, and again..."
/#27
Storyn fortsätter
Till alla trogna supportrar som suttit inne på bloggen och upprepade gånger tryckt på "uppdatera" men utan önskat resultat i form av ett nytt inlägg har jag fått ett uttalande ifrån Erik. I helgen spelade Eriks San Diego Gulls två matcher som han garanterat kommer att skriva mer utförligt om själv i senare blogginlägg, det gäller bara för er att ha tålamod.
Nedan kan ni läsa hans uttalande och orsaken till han ej skrivit detta inlägg.
Erik hälsar:
Att två förluster får mig inte att gå under jorden. Dock har jag inget Internet för tillfället, men jag är snart tillbaka. Jag vill bara säga att storyn lever och det skrivs fortfarande nya kapitel även om det här var ett dåligt sådant.
/Linus Ringh, pressansvarig
Låt showen rulla
Blir ett rätt så kort inlägg idag för måste rulla vidare mot ishallen för att fixa lite inför morgondagen. Dagen D.
Igår när jag var påväg in i ishallen mötte jag klubbens ägare i dörren. Han brukar inte stanna och surra så jag blev förvånad och glad när han stannade och frågade hur jag mådde. Blir ännu gladare när han släpper bomben att Erik Eidissen kommer leverera i #27 den här säsongen. Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag kanske överskattat min stjärnstatus, men det kanske är precis tvärtom för tydligen så har han beställt en helt ny tröja till mig. Därför kan jag tyvärr behöva göra debut i bänknumret 32, men men. Ni som inte kan storyn om #27 begär jag att ni läser den här texten: http://espnfc.com/blog/_/name/espnfcunited/id/9492
Imorgon är det äntligen dags alltså! Ser fram emot allt förutom att bära kostym (man kan ta Ekan ur orten, men man kan inte ta orten ur Ekan) och den 15 minuter långa isvärmingen. För er som inte har koll kan jag berätta att ca 45 minuter innan matchstart så är det en 15min uppvärmning på is. De flesta tycker det är ett bra sätt att känna på grejorna, men jag åker mest runt på isen, försöker att svettas så lite som möjligt för att inte grejorna ska bli blöta och väntar på att få kliva av.
Som jag skrev tidigare så brukar alltid ägaren fånga varje krona genom pressa in mer publik än vad som egentligen går in i arenan. Förväntas runt 700 personer imorgon, dock så kommer det största pressen från mina två värdbrorsor och värdfarsan hemma på Cordrey Drive. Grabbarna har tjatat om den här matchen sen jag kom och igår när jag berättade för värdfarsan att jag kände mig lite sjuk (är dock frisk nu) så sa han bara "Jag har sett fram emot den här matchen i flera veckor, du ska fan spela även fast du har 48 graders feber". Jaråsåatte...
Tack för att vi på bloggen krigat oss igenom träningscampen tillsammans, men det är nu det börjar, så svik fan inte nu!
Annars är förutsättningarna rätt enkla: Vi har ett väldigt ungt lag (14 rookies), experterna ger oss inga stora chanser, jag har tränat in några trashtalk-repliker och imorgon är det dags. 46 matcher. Sex lag i varje division. Fyra går till slutspel.
Låt showen rulla!
/#27
Må de hata oss, blott de frukta oss
Sentimentalt inlägg igår. Tydligen är det inte lika sentimentalt ute på isen under matcherna. Eftersom trash-talk är en del av spelet här borta så gäller det att vara förberedd, för känner inte att jag är tillräckligt bra på engelska för att börja improvicera (inte läge att börja stamma när man står framför en motståndare och ska försöka sätta sig i respekt). Därför frågade jag några grabbar i laget efter några standardfraser som alltid funkar om det kommer fram en kaxig snorunge i motståndarlaget. Jag tycker själv att följande lines är lite mesiga, men kan bero på grabbarna jag frågade inte är några vilda fighters direkt.
"Yeah fuck you too buddy"
"Have you scored on me yet?"
Ändå bra standard-lines som funkar oavsett vad man får höra tillbaka, funkar inte det kan man ju alltid dra några snabba rader på svenska. Det där löser sig nog. Har man växt upp på Stora Albys tennisplan med Väsby-grabbarna så vet man hur det är att ta emot trash-talk och man vet också vad man ska svara. Var själv nära på att bryta ihop några gånger, men var också nära att få handleden avkapad efter att ha fått Alex ur balans. Magiska tider. Dessutom är jag AIKare vilket betyder att jag lärt mig en sak: Låt dem hata, så länge de fruktar.
För övrigt...
...så kom värdfamiljen hem från Las Vegas igår. Eftersom värdpappans mobil är internet-rautern så tänkte jag "ÄNTLIGEN LITE JÄVLA INTERNET HEMMA". Problemet? Han hade glömt telefonen Vegas. Livet som internetlös forsätter alltså. Vet inte hur länge till jag klarar detta.
...en av de saker jag och min vapendragare Alex (hockeyintheus.blogg.se) tycker är det absolut bästa som finns är personer som är ute och springer när man egentligen borde ligga hemma och äta chips. Finns inget bättre än att möta folk som är ute på en löprunda klockan 22.30 (helst på en fredag eller lördag), såna ska fan hyllas. När jag nyss skulle skypa med Limpan så får jag till svar "Är på gymmet,hörs om en timme." Klockan är alltså 21.55 när han skriver detta. Dagens...,nej Veckans Krigare går till Limpan.
...så är det två dagar kvar till hemmapremiär. Vilket betyder att ni måste börja regga er på fasthockey.com, så att ni kan följa showen på livestream. Varje match kostar 5 (eller 8,osäker) dollar, men det är det väl värt? Har ni varit med på hela försäsongen kan ni inte svika nu. Matchstart på fredag är klockan 8 (7 på lördagsmorgonen hos er), så skippa utgången, gå och lägg er i tid, för att sen jobba in tre viktiga poäng åt San Diegos stolthet.
..så vet jag fortfarande inte om jag kommer göra debut i Gulls tröja nummer 33 eller 27 . Eftersom jag är ett jävla psykfall på matchdagar så kommer det förmodligen avgöra hur det går. 27 ser jag som ett tecken på att det kommer gå bra, ser jag däremot 33an upphängd på min plats kommer det skita sig fullständigt.
Det var typ det.
Tack
1 Oktober. Hösten är ju så jävla underskattad. Morsan plockar fram monster-pusslet, jag plockar fram duntäcket och halsduket och man kan lägga sig och kolla film på eftermiddagen utan att få dåligt samvete (det är ju ändå kolsvart ute). Har inte fått den där riktiga höstkänslan än eftersom det fortfarande är 25+ och värdmorsan inte gillar pussel. Dock har vi en mäktig öppen spis och tänder vi bara den så kan jag nog lyckas komma in i höst-modet ändå.
Med tre dagar kvar till hemmapremiär så vill jag passa på att tacka de personer som tagit mig hit. Utan er hade jag inte suttit här och laddat inför en fullsatt hemmapremiär, utan istället laddat inför Enköping borta inför 34 personer (som bara är där för att sönerna behöver skjuts) och mest längtat tillbaka till Solna Gymnasium. Vill såklart tacka morsan och farsan (älskar er massor!!), men också morfar (du vet varför) och alla ni andra som stöttat (hoppas ni vet vilka ni är). En person vi inte får glömma är Arne Carlsson, en av de största anledningarna att jag just nu skriver från södra Kalifornien.
För det var på en vinterväg i en bil påväg mot Fagersta som Arne för första gången föreslog USA som ett alternativ att fly från sturre-ångesten. Jag skrattade mest och förklarade att jag knappt kunde räkna till tio på engelska, men Arne gav sig inte och eftersom vi hade två timmar att slå ihjäl i bilen påväg hem till Stockholm så hade jag inget val än att sitta där och lyssna på hur jävla magiskt det var att spela juniorhockey i USA. Och resten är, som man brukar säga, historia.
I de flesta blogginlägg försöker jag vara lite skön och avslappnad och komma med något fyndigt (mest får att hålla kvar er få tappra läsare) , men jag tänker sluta inlägget här. Tack Arne och alla ni andra, tack för att ni inte gav upp.
#33?
Sorry för den dåliga uppdateringen, men har som sagt inget internet. Jag kan i alla fall rapportera att alla djur lever än så länge. Dessutom så är nu Miguel här och styr upp allt under helgen, så jag har bara måndag kvar innan jag avslutar mitt vikariat som hus alf.
Som tack (antar jag) för att jag är hemma och håller ställningarna när de andra är och roar sig i Las Vegas, fick jag fyra biljetter till Anaheim Ducks – San Jose Sharks. Så igår drog jag och tre grabbar från laget upp till Anaheim. Matchen slutade 6-5 och bjöd på två fighter, så det va ju succé. Ger matchen 4 av 5 stjärnor. Anledningen till att jag inte ger den full pott är att tränaren fick någon form av hjärnblödning och valde att bänka AIK-målvakten (och hjälten) Viktor Fasth. Ett bedrövligt beslut (uppenbarligen).
I bilen på vägen hem försökte lagets poängkung övertala oss om att pizza och glass var det perfekta införmatch-målet. Han menade att kolhydraterna och allt protein i pizzan var minst lika bra som en tallrik pasta och köttfärssås, förmodligen bättre. Även om han inte lyckades övertala oss helt så åt alla i bilen pizza inför morgondagens internmatch.
Oklart om det berodde på pizzan, men internmatchen blev en succé för pizza-grabbarna. Poängkungen slutade på två mål och en assist och jag höll nollan. Skönt att få visa tränaren att han gjorde rätt som flyttade upp mig i omklädningsrummet till slut. Så på fredag (hemmapremiär) blir det förmodligen en Hawaii och en Ben N Jerrys innan nedsläpp.
För övrigt:
...så släpptes FIFA 14 för några dagar sen. Ryktas om att Martin Mutumba är en av 37 spelare i hela världen som har 5 av 5 stjärnor i dribblingar på spelet. Hahaha det är ju så briljant att jag bryter ihop! Showen dör aldrig!!
…ryktas det om att Erik Eidissen inte kommer att spela i nummer 33 i vinter (!!!!!)… bara ett rykte dock.
I eftermiddag ska hela laget på middag med en av våra huvudsponsorer. Kostymbyxor och finskor är obligatoriskt. En sån regel får mig att vilja skita i allt och stanna hemma istället, men eftersom jag är ensam hemma och måste laga maten själv så är en gratismåltid för viktig för att säga nej till…
Fem dagar kvar till säsongen 13/14, vi kör!!!
//#33(?)
Ensam hemma
Eftersom familjen är i Vegas och roar sig och min värdfarsas mobil är internetrautern så har jag för tillfället inget internet. Lägg till att min mobil lagt ner och ni förstår att det kommer bli begränsat med inlägg helgen som kommer. Nu sitter jag på Starbucks med Felix och det är också enda gången jag har internet.
Trots att vi snart är inne i Oktober så snittar vi fortfarande 25 grader här borta i södra Kalifornien. Det gör det frestande att jobba på brännan nästan varje dag, men jag har satt som regel att försöka undvika solen de dagar vi har träning och istället jobba extra hårt på våra träningslediga dagar. Eftersom jag har planerat att göra rent hus med resten av målvakterna i ligan så går det inte att glida runt uttorkad pga att man legat och pressat för mycket. Bra Erik.
Med en vecka kvar till hemmapremiär. Det betyder att det är stor hockeyfeber i sta. Eller, nja...
Dock så ska det tydligen bli utsålt och eftersom ägaren tydligen är en riktig bussiness-man så brukar han alltid skita fullständigt i säkerhetsreglerna och packa in så många som det bara går. Framförallt på hemmapremiären. Ikväll är det "Crusin grand" på byn. Det är tydligen nån bil-grej som anordnas varje fredag som brukar dra en del folk. Det ska vi såklart utnyttja och glida runt i matchströjorna och ragga fans. Kan bli kul.
Nu dör dock min dator så vi hörs om några dagar gänget, håll igång så hörs vi!
"That´s how love works"
Vanligtvis brukar jag vakna av att det är ljust i rummet någon gång runt 10. Imorgon står dock klockan på ringning redan kl 08.30. Derbydags. Matchstart 10.00. Eftersom vi ännu inte fixat en ordentlig rauter så måste jag cykla ner till Starbucks för att se matchen. Inte riktigt som att stå på norra, men det é ju som det é.
Imorgon drar värdfamiljen till Las Vegas för att roa sig i fem dagar. Själv platsade man tydligen inte och blev istället hastigt och jävligt olustigt, hundvakt. Eller förlåt, djurvakt. Utöver hunden ska jag göda grisen, fiskarna, sköldpaddorna, och sist men inte minst, hästarna. För att göra det hela ännu svårare så ska varje hästkrake ha olika sorters käk. En ska ha packat hö, en ska ha mjukt hö (bortskämda överklass-hästar!?) och en annan ska ha nån form av pellets. Klarar jag av att hålla liv i hela gänget så klarar jag fan vad som helst. Fortsättning följer.
Jag kunde ha valt att slippa vara djurvakt, men då hade Miguel (hus-alfen) vart tvungen att bo här och med tanke på våra kommunikations-svårigheter så kände jag att det kunde bli lite väl stel stämning vid middagsbordet och valde därför att anta utmaningen och själv försöka hålla alla djur vid liv. Vi får se hur det går. Om det mot förmodan skulle skita sig så är det väl inte värre än att vi får käka hamburgare i några veckor framöver...
Laget börjar se bättre och bättre ut. Igår anslöt Keegan Evangelista, han är schweizare (orkar inte googla stavning) vilket gör att vi nu är fyra européer. Det ryktas också om att en ryss till ska in innan Kaliforniens stolthet shoppat klart för den här gången. Hoppas. Team Europe växer sig sakta, men säkert, starkare.
Besviken på mig själv att jag inte levererar veckans citat som jag borde, men kan ge er ett idag. Veckans citat signeras femåriga Erik (igen), som efter att jag bränt teoriprovet hånat mig hela kvällen, men tillslut får lite dåligt samvete...:
"We making fun of you failing the drivers test, but you know that it´s out of love. That´s how love works".
"We making fun of you failing the drivers test, but you know that it´s out of love. That´s how love works".
Det är så kärlek fungerar.
//Kolmården
Galja hela jävla Djurgården
Igår satt jag och deppade och funderade på om jag helt enkelt inte har tillräckligt hög IQ för att ta körkort. Kanske var bättre att cykla och åka buss resten av livet och på så sätt göra miljön en tjänst och samtidigt bygga lite extra benmuskler. Mitt under mina funderingar ringer Jesper.
Anledningen till att jag blev glad av att det var just Jepser som ringde var av olika anledningar.
För det första är Jesper en jävla vinnare och är inte så jävla seriös hela tiden. "Det é ju som det é"-mentaliteten älskar jag. Men den största anledningen till att jag blev glad av att han ringde var av den enkla anledningen att han inte heller har något körkort. Vi är på samma nivå liksom. Och efter att ha snackat ett tag så fick han försöka svara på de frågor jag hade fel på provet och efter att ha ställt de sju frågorna kunde vi konstatera att han hade lika många fel. Lycka.
Derby imorgon. Det räcker så.
/Time for heroes
The legs feed the wolf
Blandade känslor igår. Är fortfarande så jävla less, så tänker inte gå in på detaljer. Men från och med nu hatar jag fan bilar, vägar och allt som har med körtkort att göra. De kommer inte bli av med mig dock. "Ramla sju gånger, res dig upp åtta", som man brukar säga. Har ännu inte berättat detta för morsan. Inte för att jag tror att hon skulle bli sur, snarare tvärt om. Det är en av anledningarna till att hon knappt fick vara på plats på mina matcher de senaste åren. För varje gång jag gör en dålig match eller släpper in ett billigt mål får en att känna sig som en liten (dålig) unge genom att säga typ "Ååh jag tyckte så synd om dig när du stod där och målen fortsatte ramla in". Jag tar hellre en utskällning i såna lägen. Älskar dig dock, morsan.
Kvällen avslutades dock bra.
En sak man måste göra som svensk i USA är som sagt att gå på baseboll. Av lite olika anledningar så har baseboll-matcherna med grabbarna i laget blivit inställda, så igår tog jag och Felix saken i egna händer. Eftersom vi inte hade någon bil (ja, det var därför) så bjöd jag med värdfamiljens barnvakt, Madison, till matchen. Meningen var att hon skulle lära oss baseboll-reglerna, visa oss runt i downtown och hjälpa till när engelskan svek. Det visade sig dock att hon aldrig sett en basebollmatch i hela sitt liv. Downtown? Hon hade aldrig varit där. Blev ändå en trevlig kväll och innan jag gjorde körkortsteoriprovet så erbjöd sig Madison att hjälpa mig plugga ifall jag inte skulle klara provet första gången. Det löste man ju på en bra sätt.
Eftersom varken jag eller Felix badar i pengar så blev det de billigaste biljetterna på hela arenan ($12), dock så var det förmodligen det mysigaste platserna också. Slutade med att vi satte oss på gräset och slängde upp fötterna på stolarna framför. Fick lite flashbacks från när jag och Tobbe brukade ta med oss solstolarna och sätta oss uppe på Skinnaråsens kulle på division2-matcherna hemma i Sverige. Mysigare än så blir det förmodligen inte.
För att straffa mig själv efter gårdagens debacel så tackade jag idag nej till skjuts till träningen utan hoppade istället upp och cykeln. Kommer avverka de 4km på cykel resten av veckan. Ett sätt att väcka mig själv och visa att jag inte accepterar mer misslyckanden och samtidigt få lite extra träning. "The legs feed the wolf", som Herb Brooks säger, i en av världens kanske bästa filmer.
Nu sitter jag på Starbucks och laddar ner film i väntan på träning. Till höger sitter två militärgubbar och snackar gamla minnen. Hade helst av allt velat sätta mig vid deras bord och lyssna på historier hela dagen. Istället lackar jag på min dåliga engelska, tar en klunk av mitt kaffe och fortsätter ladda ner film i väntan på träning. Hörs.
/#33
Smekmånaden är över
Lill-Erik var magsjuk igår. Magsjuka är den absolut värsta sjukdomen som finns. Går hellre runt i 44 graders feber än att ligga hemma och spy. Därför så lämnade jag i princip bara rummet när jag var tvungen att åka på träning. Är någon magsjuk i mitt hus så är det fan allvar. Såhär såg det ut hemma på F9 när morsan och syrran var magsjuka. Jag och farsan tog det ett steg längre och gled runt med de här tills att faran var över. Med lyckat resultat.
Idag känner sig Erik dock bättre,så förhoppningvis är faran över för den här gången.
Andra dagen i USA drog jag och värdfarsan iväg och köpte en telefon (detta var innan jag visste att det bara var att gå in i en telefonaffär och fråga efter ett simkort för att slippa köpa ny mobil). Jag var inte helt nöjd med att tvingas lämna min kära iphone, men kände att "det finns inte så mycket att göra än att gå skilda vägar" och därför gav jag verkligen min nya amerikanska SKITMOBIL en ärlig chans. Trots att jag varken kunde spela Ruzzle, ta kort eller ha väckarklocka, så krigade jag mig vidare. Fram tills idag.
För mitt under genomgången med en morgongrinig tränare så plingar mobilen till i ett dödstyst omklädningsrum. Tränaren kollar ut över rummet... "IF I HERE THAT PHONE AGAIN IM GONNA FUCKING BREAK IT". Med bultande hjärta sträcker jag mig fram till mobilen (så osynligt jag bara kan) och stänger av ljudet. Tror jag. Men minuten senare plingar det till. Igen. Ser framför mig i huvudet hur tränaren kliver fram och skickar mobilen i betongväggen, men antingen hyperventilerade han innerst inne, men lät det passera, eller så hade jag bara gurre vid min sida för som tur var uteblev reaktionen.
Denna händelse var dock droppen som fick bägaren att rinna över så idag åkte jag och spontanköpte ett simkort till mig gamla härliga iphone. Som såklart var låst till tele2. Fattade man ju. Bara att göra som vanligt vid nödsituationer. Ringa morsan. Så förhoppningsvis löser hon problemet under morgondagen, annars vet jag inte vad jag gör.
En grej till. Från och med nästa inlägg kommer jag att publicera mina blogginlägg på Webbsporten.se också. Jag känner att vi har byggt upp en jävligt skön och avslappnad stämning här på bloggen och förhoppningsvis ska det fortsätta vara så och inte förstöras av att en tredje part ska vara med och leka. Dock kan det bli så att jag i fortsättningen ibland väljer att använda lite mer korrekta ord, kanske en och annan parantes mindre osv. Säger inte att det blir så, men kanske.
Imorgon när jag vaknar kommer gulddrömmen antingen vara borta eller också så kan vi börja planera segerbanketten. Framåt stolta AIK! Kööööör!
"Pacific is king"
Idag smygstartade av någon anledning ligan. Ligaledningen verkar lika korrupta som SVFF och låter vissa lag dra igång redan idag medans de stora elefanterna får vänta upp till två veckor innan de kliver upp på scenen. Så när vi har hemmapremiär om 14 dagar så har våra motståndare redan varit igång i två veckor och hunnit spela SEX matcher. Det är inget man skojar bort.
Den senaste månaden har man kunnat läsa om varje lag i ligan. Ett lag per dag. Varje dag har man kunnat läsa om hur alla lag är bättre än någonsin, har nya super-tränare och stjärnvärvningar som inte är mänskliga. Det är 24 lag i ligan och jag skulle kunna hitta 20 exempel. Men för att ni inte ska behöva läsa hela natten så plockar jag bara lag från vår division (det är 6 lag i varje division och 4 första går till slutspel, tänkte dra förutsättningarna ordentligt i ett annat inlägg).
Lake Tahou Blue: "They may have a new home, name, logo, head coach and cast of characters but the Lake Tahoe Blue are going to try and channel their inner Bay Area Seals this season and return to the Thorne Cup Finals once again. They won’t be surprising anyone this time around but with the talent they have coming in and a knowledge of what it takes to make it to the top, they probably won’t need a second half turnaround to make it happen."
Long Beach Bombers: "The Long Beach Bombers haven’t been the kind of team coaches see on their schedule and immediately chalk up as a win, nor are they an opponent that is feared throughout the league but head coach Chris White expects that to change for the better this season. With talent seemingly bursting at the seams of the Bombers roster and White pushing his team to improve every season, one would think the pieces are place for Long Beach to make a real run this season and play with that “C” word that White keeps throwing out; consistency, consistency, consistency"
Ontario Avalanche: "With a plethora of returners, who all know Shaw’s expectations and coaching style, the goal for the Avalanche this season is to win a title, nothing less will suffice."
Citaten är tagna ur längre texter och jag har säkert missat en del, men efter att ha läst det där så låter det som att allt annat än ligavinst är ett fiasko för de tre ovanstående lagen. Och då har jag inte ens räknat upp förra årets vinnare av divisonen, Fresno Monsters.
Kan fortsätta med några citat om vår division (Pacific Division):
"No coach is going to tell you that the division their team plays in is anything but the best in the league but Shaw firmly believes that top to bottom, the West is king."
"Collins had nothing but praise for the Pacific Division and how tough it is to play against every opponent. He said that anyone can beat anyone and that if you don’t bring your “A” game on a certain night, you can expect to lose."
"Like most coaches in the Pacific, Carlyle talked about how tough it is to play in the division, not only in terms of competition on the ice but also in recruiting, with so many local teams going after the same players."
Som ni hör så låter det som att vi kommer få fullt upp i vinter. Anledningen till att jag har plockat fram alla det här citaten är för att idag släpptes vår "inför-rapport". Räknade med att få höra det som alla andra lag fått höra, typ "Gulls blir att räkna med iår". Istället blev det precis tvärtom, vi kommer få kriga oss till varje poäng och ett stort hjärta måste kompensera upp avsaknaden av klass. Typ. Förhoppningsvis har experten ett EX i San Diego som han ännu inte kommit över och därför önskar staden och alla invånare all olycka. Annars ser det inte jätte-ljust ut inför säsongen. Hela införtexten går att läsa här: http://pointstreaksites.com/view/westernstateshockeyleague/news-851/news_86924
14 dagar till premiär alltså, kom och ta oss!
Bilder
Min morbror har i vartannat inlägg tjatat efter bilder och morbror-Björn är en av de personer jag har mest respekt för på jorden, alla kategorier. Därför har jag såklart skakat fram lite bilder.
Det här är bilder från dagens baseboll-match vi arrangerade på tomten. 
Andra bilden visar hur Michael är påväg att skicka iväg en boll som precis efter att kortet är taget får Felix att vrida sig smärtor. Förmodligen blir det ett litet lätt blåmärke på låret imorgon. I bakgrunden kan ni se lyan som ska försöka ersätta Fjärilsvägen 9 i åtta månader.
På bild tre ser ni en knockad Felix och en skadeglad lill-Erik.
Bra försvarsspel vinner titlar
Första tänkte jag bojkotta bloggen idag och helt enkelt skita i er läsare, på samma sätt som ni sket i mig och min läsartävling. Antalet läsare som svarade på frågan var lika många som antalet gånger jag dragit en story för mina lagkamrater utan att engelskan har fuckat upp mitt i. NOLL. Nu får ni det att se ut som att jag knappt har några läsare alls, skärpning eller avgå!
Dagen såg ut nästan exakt som gårdagen. Satt på Starbucks och pluggade körkortsteori (hehe) och hade det mysigt. Lämnade cykeln i omklädningsrummet idag och åkte istället hem med Drake. Stannade och åt på Five Guys (rekommenderar det till alla mina svenska bröder i USA) efteråt och nu är jag hemma.
Jag har inte skrivit så mycket om hockeyn i bloggen, det kan tyckas konstigt med tanke på att det är ju faktiskt anledningen att jag är här. Det beror dock på att matcherna inte börjat än och då finns det inte så mycket att rapportera. Idag började dem rigga upp kamerorna som ska filma våra matcher. Eftersom jag inte var säker på om de filmade eller inte så tog jag det säkra före det osäkra och jobbade lite extra hårt och var lite extra noggrann. IFALL de skulle filma vill man ju inte framstå som hockeyns svar på Tomi Maanoja (googla om ni inte vet vem han är).
Just nu jobbar vi mycket försvarsspel på träningarna. Vår tränare är lite som en italiensk fotbollstränare, han är noga med detaljer och defensiven är allt och allt annat är oviktigt. Så just nu handlar det mest om hur vi (utespelarna) ska ligga "rätt" i försvarszon (eftersom att det är många läsare som är ointresserade av hockey tänker jag inte gå in på vad det innebär). Igår sket han helt i puckarna och lät spelarna åka från sida till sida i försvarszon där det helt enkelt handlade om att rätt spelare skulle vara på rätt plats. Halv-tråkigt för mig som målvakt, men om jag får välja mellan träningar med mindre skott eller tvåsiffriga förluster så tar jag såklart det förstnämda.
Sitter och i vardagsrummet och skriver och i bakgrunden rullar en musikal. Nyss spelades "Hit me with your best shot", herregud vilken jävla låt. Fem plus. Nu ska jag kolla lite film innan jag går och lägger mig tidigt för imorgon väntar löpning. Ni som hängt med i bloggen kommer ihåg när jag jämförde ett barnkalas med helvetet på jorden. Är det något som är värre än ett barnkalas är det nog fan löpning. Hörs!
//Ett bra anfallsspel vinner matcher, ett bra försvarsspel vinner titlar
Läsartävling
Är så jävla omotiverad och ofyndig när det gäller att hitta på rubriker till inläggen. Funderar på att ha ett tema, Bank och Niva på sportbladet har t.ex låttexter. Ett ganska bra rubrik-tema, det här inlägget skulle t.ex ha kunnat heta "Black night is a long way from home", från låten Black Night med Deep Purple. Skriva gärna i kommentatorsfältet om ni har någon bra idé på tema. Vinnaren får en valfri Gulls-souvenir värde under $20!
I förra inlägget skrev jag att jag skulle ta en runda på stan med cykeln. Dock blev den resan inställd pga för lite luft i däcken. Istället gjorde jag debut på cykeln idag istället.
Eftersom jag fortfarande inte har tillgång till internet när inte värdfarsan är hemma så bestämde jag mig för att trampa ner till Starbucks (innan jag åkte till USA var tanken att jag skulle hitta ett litet mysigt fik där jag kunde bli stammis och tillslut inte behöva säga vad jag vill ha utan bara få det serverat. Starbucks är "mysiga fiks" motpol, men det får duga tills vidare) och utnyttja deras gratis WIFI. Där satt jag och laddade ner filmer, pratade skype, lyssnade på musik, läste sportbladet och tillslut hade klockan blivit så mycket att jag gjorde bedömningen att jag inte skulle hinna hem och tog därför cykeln direkt till träningen. "Fan va skön jag är som är så jävla spontan", tänkte jag.
Vad som inte var lika skönt var att cykla hem efter ett ispass och 1h cirkelträning i benen. Det gjorde det inte lättare av att de sista två kilometrarna avverkades i totalt mörker eftersom det varken fanns gatlyktor eller cykellampa.
"Men vadå, hur mörkt va det då?"
Såhär mörkt.
Idag fick resten av laget och de två andra målvakterna flytta in i omklädningsrummet. Kul för dem.
Sjuk bildbomb
I ett desperat försök att ragga klick så bjöd jag på en aftonblandet-rubrik.
För att stilla er bild-abstinens ger jag er två bilder från gårdagen. Eftersom jag har sån usel kamera på min egna mobil måste jag förlita mig på att alla andra tar bilder, därför är det som det är.
Ah,det var typ det.
För att stilla er bild-abstinens ger jag er två bilder från gårdagen. Eftersom jag har sån usel kamera på min egna mobil måste jag förlita mig på att alla andra tar bilder, därför är det som det är.
Ah,det var typ det.
MDMH
Började skriva ett inlägg igår, men var så gripande jävla trött att det helt enkelt inte gick att fortsätta. Gör ett nytt försök idag.
Igår hann jag med en hel del. Dagen började med is 07.15 (varför!?) och följdes upp av löpning på stranden. Stranden ligger nedanför höga klippor så för att alla strandsoftare ska kunna ta sig ner så finns det evighetslånga trappor ungefär var tvåhundrade meter längst med stranden. Tränaren tyckte såklart att det var ett perfekt träningsverktyg så där plågades vi upp och ner. Tydligen hade han vaknat på fel sida för när vi var klara (trodde vi) var det bara att göra om allting igen. Så idag känns benen värre än efter en inlineshockeydag med de sista showarna. TUNGT.
Har tjatat efter att få surfa sedan dag ett så efter löpningen stannade jag och två grabbar från laget och hade en liten surflektion. Kände mig som ett barn (när föräldrarna putar fart på gungan) när båda två stod på varsin sida av mig och skjutsade fart för att jag lättare skulle komma upp på vågorna. Det var svårt, men kul som fan och efter 44 misslyckade försök så stod jag tillslut upp. Magisk känsla. Bra att grabbarna hade bra tålamod.
Efter surfingen drog vi till en pizzeria där Drake för dagen jobbade (börjar bli en söndagstradition, gratis också). Där släpper han bomben att han har fyra biljetter till LA Kings – Phoenix så det var bara att hoppa in i bilen och gasa upp till LA för att kolla min första NHL-match någonsin. Bara en träningsmatch, men ändå bra med folk och coolt som fan var det. Men när powerplayen är ”sponsrade” av företag och det på läktaren står betalda klackledare, får det mig att spy lite inombords. Hellre ett halvfullt Vilundaparken med Leffe som säljer sittdynor för en tjuga än att ha en snubbe framför mig som säger åt mig när jag ska jubla och klappa händerna. Usch.
Idag har vi en välbehövlig vilodag. Jag tog mod till mig att gå ner till stallet för att återigen försöka hämta ut cykeln. Lättnaden när jag knappar in koden och det pipande ljudet slutar, går under rubriken ”lycka i vardagen”. Så nu ska jag bara försöka hitta cykelpumpen innan jag ska börja trampa in mot stan.
Min tvillingsyrra pluggar till Make-up Artist (typ) och nu behöver hon er hjälp för att vinna en tävling!! Så ni som är vän med henne på facebook (ni andra kan hoppa till nästa stycke): Efter att ni läst klart det här blogginlägget går ni in på hennes profil, klickar på bilden med brunetten och gillar bilden! Det var typ det.
Ps. Ekan har fått flytta in i omklädningsrummet. Ds
//”AND WE HAVE MCDONALDS POOOWERPLAY”
Hungriga vargar jagar bäst
Torsdagens inlägg resulterade faktiskt i ett läsarrekord! Hela 44 stycken klickade sig in på Gulls nr8 och det gör mig jävligt glad. Förmodligen var det för att jag hypade på twitter och fotbollsstjärnan Jennie Nordin bjöd på en retweet, men ändå. Nu jagar jag Blondin-Bella och hon vet om det.
Idag var det tänkt att vi skulle ha ett fett grillparty nere vid hästarna, men det slutade med att några grabbar från laget kom och kollade boxning i TV-soffan. Det var också rätt soft dock. För att slå ihjäl tiden fram tills matchstart (säger man så i boxning?) tänkte vi ta en runda med Mulen. Dock använde redan Miguel den. Jag vet sen tidigare att han har begränsade språkresurser, men det var svårare än vi trodde att riva språkbarriären. Efter att vi (på spanska/engelska) bett honom att få köra själva körde han först upp oss till huset, sen ner tillbaka och när budskapet fortfarande inte gick fram så plockade Drake fram googletranslate och då äntligen kopplade Miguel.
Det har en förmåga att alltid skita sig när jag ska ta med polare till ställen där jag verkligen inte vill att det ska skita sig (senast var i somras när försöket att hålla en lagom ljudnivå lyckades bra tills att en ambulanshelikopter kom dånandes mitt i natten och väckte hela Möja). Idag höll det på att skita sig igen när vi gasar runt med Mulen (som uppenbarligen inte var gjord för fyra hockeyspelare) och den plötsligt stendör mitt på vägen. Kände att det kunde bli halvdålig stämning om Sal skulle bli tvungen att komma och börja mecka klockan åtta en lördagkväll, men som tur va så puttrar den igång efter att fått vila i några minuter.
Utan att låta som en divig snorunge så sa både sportchefen och tränaren innan säsongen att jag var värvad som förstemålvakt. Men jag är inte lika säker längre. Först får jag nummer 33 kastat i ansiktet och idag kom nästa prestigeförlust. Tränaren har ännu inte gett oss tillgång till omklädningsrummet med motiveringen att "sitta där är inget man ska ta för givet, det ska man förtjäna". Idag fick dock mer än hälften av veteranerna flytta upp in. Dock inte 33an. Kan trösta mig med att ingen annan målvakt fick flytta upp heller, men ändå.
Blir ett kort inlägg idag för klockan står på ringning redan klockan 05.30 imorgon. Enda ljusglimten i den starttiden är att "strandfys" står på schemat och det ska inte underskattas.
/Hungriga vargar jagar bäst
Tjarå åttan
Idag hände något som fick mig att vilja åka raka vägen till flygplatsen, lämna slottet på Cordrey Drive och åka raka vägen hem till Sverige.
Samtidigt som jag fick kontraktet hemskickat fick jag också en lapp där jag skulle fylla i tröjnummer. Tröjnumret är viktigt för mig. Jag fick välja tre nummer, därför tog jag två med symbolisk laddning och en ett utfyllnadsnummer. Mitt första val var som ni kanske förstår åttan. Jag valde åttan dels för att åttan är evighetens tecken och eftersom jag har skrivit "showen dör aldrig" på baksidan av min mask så tyckte jag det passade bra. Andra anledning är att mina två favoriter glider/gled runt med tröja nummer åtta (kom och hata om ni törs).
Mitt andra val var 27. De flesta av er läsare behöver ingen närmare beskrivning. Tröja nummer 27 är egentligen Ivan Turinas, AIKs målvakt som spelade för fansen, med brutna fingrar om så behövdes, men som tragiskt nog gick bort för tidigt. Vila i frid, Ivan.
Mitt tredje och sista val var alltså tröja nummer 33. Ingen större symboliskt betydelse mer än att jag spelade med 33an i SDE (magiskt år) och att mitt personnummer slutar med 33. Så idag när tränaren ropade upp numret så fattade man ju att det skulle bli den betydelselösa trettiotrean som man skulle va tvungen att dras med i ett helt år. Och mycket riktigt. Satt i omklädningsrummet och försökte se på det positivt. Smackar man ihop treorna bildar det ju (med lite fantasi) en åtta. Så vi kör på det. Showen dör aldrig. Åttan dör aldrig.
Han dock inte deppa för länge för några minuter senare fick jag träffa största legenden hittills i USA. Precis innan vi ska gå ut på isen kommer 13-åriga (lika svårt som jag har för DE eller DEM har jag för åldrar. Kan alltså inte urskilja om en person är 4 eller 10 år. Helt omöljligt.Men vi drar till med 13 för åldern är inte så viktigt i det här sammanhanget) Mike (kommer ej ihåg namnet,men vi säger Mike) in i omklädningsrummet med sin pappa. Mike är lite lätt överviktig och har såna där glasögon som man kan trycka fram glasen så att dom står rätt ut (vilket han såklart hade gjort). Jag lägger ingen värdering i hans utseende, men det är en ganska viktig detalj när ni ser situationen framför er. Tränaren presenterar Mike som ett stort Gulls-fan som har gått på alla matcher de senaste säsongerna. Man ser på Mike att det egentligen hade räckt för honom att bara stå i omklädningsrummet och hans dag skulle ha varit "gjord", men pappan puttar på Mike och frågar om det inte är något mer han vill fråga. Mike skruvar lite på sig innan han tillslut kliver ut i mitten av omklädningsrummet och med en darrig röst frågar tränaren: "Om jag gör alla mina läxor, går på alla lektioner och om jag bara har max har ETT C i betyg, skulle jag kunna få vara materialare på en av era matcher under säsongen?".
Vilken jävla mordvinnare, Mike. Vissa ungar hade förmodligen velat ha massa pengar, en ny dator eller ett nytt TV-spel. Mikes morot till att kriga till sig bra betyg i skolan var att få vara materialare en match med San Diego Gulls. Blir ju fan rörd. Som sagt,vilken jävla vinnare.
Annars är det rätt lugnt. Mitt uppe i traning camp och det är inte n-å-d-i-g-t. Skulle egentligen till casinot idag med några i laget, men efter 1.5h löpning i San Diego-luften var man inte lika taggad. Sparade förmodligen lite pengar också (moget va, morsis?). Det fick bli lite TV-spel och cola istället. En vinnande koncept som aldrig sviker.
Idag käkade Felix hos oss och som vanligt när WSHLs längsta back kommer på besök så blir det satsig middag med glass och Marabou till efterrätt. Får bjuda över Felix oftare!
Glömde "Veckans citat" förra veckan,men ger er det idag istället. Lilla Erik ska i veckan spela match med klubbens tjejlag som behövde en målvakt. Efter att Micheal hånat honom för det var han inte lika taggad längre så för att peppa honom sa Sal "Det är perfekt ju, då kan du ragga upp dom i omklädningsrummet efteråt och bjuda ut dom på middag!" varpå femåriga Erik direkt svarar:
"Det var precis det jag hade tänkt göra! Sen bli kär."
Imorgon är vi träningslediga så då lär det förmodligen bli en dag på stranden. Hörs!
/33an
