Flygdramat
Innan jag börjar skriva det här vill jag bara säga att jag skriver det här från min iPhone. Med andra ord, det kommer bli ett j*vla helvete för mig. Har som vanligt inget internet på datorn (har slutat hoppas på att de ska lösa problemet och har istället accepterat det faktum att för alla människor är inte internet en självklarhet och att jag är en av de människorna), men känner inte att ni kan vänta längre. Därför skriver jag alltså inlägget från mobilen och har redan kramp i tummen.
Efter en grym vecka i St Louis så var det på fredagen tyvärr dags att åka hem. När jag bokade resan för några månader sen så var jag noga med att boka ett flyg på eftermiddagen eftersom jag förmodligen skulle vara sliten efter en veckas vevande med Alex och därför ville ha sovmorgon. Jag VAR sliten på fredagsmorgonen. Sovmorgonen kunde jag ju dock glömma eftersom Alex skulle flyga till Minnesota från samma flygplats. Klockan 9.30. Så efter 4h sömn släpade man sig upp och iväg till flygplatsen. Hamnade såklart på fel terminal så det var bara att sätta sig på perrongen, frysa ihjäl och ta tåget till nästa terminal (ja, flygplatsen var stor).
Efter att ha slingrat sig igenom alla säkerhetskontroller satte jag mig utanför gaten och kollade på biljetten. Boarding 110. "Dumma amerikaner som inte skriver 11.00", tänker jag.
Roar mig med att kolla Californication fram tills att klockan börjar ticka upp mot 10.50. Fortfarande stendött på gaten. När klockan är 10.59 och inte en jävel är där så fattar jag att "110" betyder 01.10 och inte 11.00. Är det jag eller snubben som skrev biljetten som borde avgå? Jag röstar på den sistnämnda.
Boarding om två timmar alltså. Eller...?
För när klockan är 01.05 (13.05) är det fortfarande dålig aktivitet framme vid disken. Går därför fram till kärringen (japp) som står där och frågar om det inte är dags snart? Serviceinriktad som hon är (nåja) så sveper hon med sin feta hand över flygplatsen och frågar spydigt om jag ser något plan att boarda. Ville be henne dra en hagelsvärm genom sitt eget gomsegel, men svarade istället artigt att "nej det gör jag ju i och för sig inte" och frågar när planet i så fall kommer. "Om två timmar, om du har tur". Jaha ja.
Fortsätter kolla Californication (huvudpersonen har vid det här laget hunnit plocka tillbaka sin brud OCH blivit dumpad igen) och fortsätter vänta. Klockan hinner bli 2.30 innan det äntligen är dags för flyg 3068 mot LA att boarda. Först fick överklassarna gå på. Sen medelklassarna. Efter det fick de som köpte de absolut billigare biljetterna gå på. SEN var det dags för boardinggrupp 4 (min grupp), samhällets bottenskrap, att få kliva på. Efter att ha väntat i 7h var man jävligt laddad på att äntligen få däcka på planet.
Då drar såklart årets jävla sirener igång och i högtalarna förklarar de att alla måste utrymma flygplatsen genom nödutgångarna. Ett jävla bomblarm!!
Det var dock hyfsat lugn stämning (bortsett från vissa nerv-vrak som trodde du skulle sprängas i luften vilken sekund som helst) och med San Diego Gulls-tröjan på så kände jag ett visst ansvar. Gick därför lugnt och tryggt iväg mot nödutgången samtidigt som jag drog iväg en video till de viktigaste kompisarna. Det här spännande händelsen var jag tvungen att dela med mig av. Vid nödutgången stoppas jag dock av en säkerhetsvakt som säger att det förmodligen va ett falsklarm, men att vi skulle softa med honom i några minuter för att vara helt säkra på att vi inte skulle sprängas i luften om vi klev tillbaka till gaten. Efter några minuter släpper han dock tillbaka oss. Faran är över för den här gången.
Går tillbaka till gaten och kollar avgångs-tavlan. "Varför finns inte mitt plan med helt plötsligt?". Kliver återigen fram till kärringen vid disken (är ändå rätt lugn för gurre hade jävlats med mig tillräckligt så det måste vara slut på problem för idag) och frågar vad det är frågan om. Kärringhelvetet kollar på min biljett, ger mig ett snett leende och medans hon börjar gå bort från mig så säger hon lite oengagerat "Aha, de har redan åkt. Du missade det. Synd, jag slutar dock nu så jag kan inte hjälpa dig". Om jag velat skjuta henne några timmar tidigare så var det ingenting i jämförelse med nu.
Så medans personalen bad alla gå mot nödutgångarna så passade plan 3068 på att lämna bottenskrapet kvar på flygplatsen!! Jag brukar överanvända ordet "bryta ihop", men den här gången var det fan nära. Inte blir det bättre av att när jag förklarar läget för nästa kärring så säger hon att hon kan boka om mig - det kommer dock kosta 7000kr.
Jätte-vägrar såklart att betala 7000kr när det var asen på planet som lämnade mig, tänker istället att "nu är det fan krig" och ringer värdmorsan. Var det någon som skulle ta den här fighten med mig så var det hon (ni som följer bloggen kommer ihåg när hon skrev på lagets officiella Facebook-sida att hela klubben var "ett stort jävla skämt" när jag inte fått spela på några matcher).
"Inte jävla chans att du ska betala, låt mig ringa flygbolagets manager sen ringer jag upp dig", säger hon. Bra Lisa. Sätter mig ner och lutar mig mot Lasse Winnerbäcks textrad "Då jag vet att jag gjort allt jag kan ger jag mig rätten att ge upp" och tar en näve godis.
Blickar ut över flygplatsen och ser en gubbe och en tant stå och skoja bakom en annan disk. Tänker att "nu gör jag ett sista jävla försök och sen skiter jag i det här" och går fram och förklarar läget en tredje gång. Äntligen jackpot. Visar sig att jag hittat den enda vettiga personen på flygplatsen. Jag tror han ser att jag är trött på livet för han inte bara fixar nya biljetter och låter mig välja vart jag ska sitta. Han hänger dessutom på när jag dömer ut förra kärringen. En jävla mordvinnare helt enkelt. Ville ge han en fet kram, men blev istället ett manligt handskak.
Så efter att jag har spenderat 10h på flygplatsen kliver jag fram till gaten en tredje gång. En timma innan planet lyfter, bara för att försäkra mig om att jag inte under några omständigheter kan missa det här flyget. Samma mordvinnare står vid disken. "Erik, du kan vara lugn, det där planet lyfter inte om inte du sitter inuti det. Det kommer jag se till." Ville än en gång ge han en fet kram, men det blev istället en lång tacksamhetsförklaring.
Så vad som skulle bli en soft 6h-resa blev istället en lite brutalare 15h-resa hem.
Vad tar jag med mig av det här? Om jag någon gång är påväg att kliva på ett flygplan och bomblarmet börjar tjuta: Ignorera och stanna kvar inne på gaten, för hellre sprängs jag i 40.000 bitar än upplever det där en gång till.
/#27
Kommentarer
Postat av: Arne Mahooney
Ha ha!! Världsklass!!!
Postat av: Morbrodern
Hujedamej!
Postat av: Lilja
Haha men asså det där är ju bara sååååå sjukt!!!!
Trackback
