sandiegosnummeratta.blogg.se

Någonstans mitt i bland bomblarm och vidriga flygvärdar så försvann storyn om den stulna cykeln i förra inlägget. Egentligen är det inte så spännande, men jag lovade ju. 

 

Som ni vet så har mitt enda färdmedel varit min blåa supersnabba Crecent. Utan den är mina vardagar ganska gråa (så gråa de kan bli för en svensk hockeyspelare i San Diego) om inte någon snäll lagkamrat hämtar upp mig innan träningarna. Därför blir jag lite nervös när jag kommer hem från St. Louis och för höra att värdfarsan såg min cykel nere vid ishallen (Ja,varför tog han den inte om han såg den!?). Det har tydligen blivit en liten miss i kommunikationen efter sista ispasset innan jullovet. Jag cyklade ner till träningen, Lisa hämtade upp mig med bilen efteråt och Sal hämtade hem cykeln påväg hem från jobbet precis som vi brukar göra. Trodde jag och Lisa i alla fall. För det hade han tydligen inte gjort. Åker därför ner till ishallen och hoppas på det bästa, men som 2014 börjat så var det ju givet att min älskling inte skulle stå där. Och det gjorde hon ju inte heller. 

 

Lisa kunde inte bry sig mindre, utan sa istället "Aja, förhoppningvis är det några mexikanar-ungar som har roligt med den nu. När jag var 14 så kraschade jag mina föräldrars bil, så jag kan inte bli arg på dig. Vi säger inget till Sal och hoppas att han inte frågar". Vår plan fungerade i ungefär 30 sekunder, innan Sal undrade om vi hämtat hem cykeln. Han var inte lika avslappnad (i vanliga fall brukar han släppa allt annat när jag kommer hem för att få en 20min lång genomgång av dagen, men den här gången möttes mitt besked med tystnad) som Lisa, men en timme senare så var allt som vanligt igen. Bad så hemskt mycket om ursäkt och fick till svar att "Jag bryr mig inte, det var ändå bara du som använde cykeln, men du börjar få slut på transportmedel...". Det ligger någonting i det.