sandiegosnummeratta.blogg.se

Har skjutit upp bloggen i flera dagar nu, en när Lilja ber om bättre uppdatering är det inte direkt att jag ber henne dra åt helvete utan lägger istället allt annat åt sidan och smäller upp ett inlägg

 

Har haft en sån gripande jävla våldsångest de senaste dagarna. Inte för att jag inte har kunnat kolla OS så mycket som jag velat, eller för att det svenska godiset är slut. Utan för att jag var några dagar från att bli stämplad som illegal invandrare och med det få ett besöktsförbud på 10 år uppkörd i ansiktet. Halv kul. Dock var det inte det som var den största skräcken. Tanken på vad morsan skulle säga, som tjatat på mig i flera månader att jag ska ta tag i Visa-problemet, var mer skrämmande. Utskällning efter att man i 7an skrivit upp mattesvaren i handen (trots att morsan vart rätt tydlig med att hon skulle lacka om jag gjorde det) på ett matteprov, sitter fortfarande kvar i kroppen. Därför grät jag ut hos lagkamrater, Derek som jobbar i hockeyaffären och Felix värdfamiljs advokat-polare. Fick lite olika förslag. 

 

Min briljanta målvaktkollega Filip fattade inte vad jag nojjade över. Han hade ju varit här illegalt i flera månader utan problem, det skulle lösa sig på nått sätt. Derek tyckte det självklara valet var att dra en runda till Mexiko och komma tillbaka som turist. Helt vattentätt. Efter att jag luftat den idén med Felix värdfarsa (som jobbar inom militären) så strök jag dock Mexiko-planen rätt snabbt. På honom lät det ungefär "Risken finns att de inte släpper in dig igen och behöver du spendera en natt i Tijuana är risken stor att du blir kidnappad av kartellen. Där får du välja mellan att smuggla in en knarkorder i USA eller döden". Han fortsätte berätta att tydligen så har drogkartellerna tagit över hela städer i Mexiko. Kommer det in en ny snut i staden för att styra upp så knäpper kartellen honom och fortsätter med hans familj (för att göra budskapet extra tydligt,typ). Efter den genomgången strök jag Mexiko från listan. Inte för att jag är rädd för drogkartellerna utan, återigen: Fatta morsan när man släpper bomben att man blivit dömd för knarksmuggling i Mexiko. Halv-dålig stämning.

 

Även om jag kunde gått på Filips förslag (att stanna illegalt och hoppas på det bästa) så kände jag ändå att det mest säkra alternativet var att lyssna på advokaten. Dvs göra det de hederliga sättet, skriva ett smörigt mejl till de som bestämmer, fylla i alla papper och sen bara hoppas på att alla papper hinner komma in innan mitt visa går ut, den 22a Februari. Så, så fick det bli. Hoppas gurre är med mig. 

 

 

Avslutar (som vanligt) inlägget med ett citat från lill-Erik. Förutom att vi båda heter Erik med K och är hockeymålvakter så är vi rätt lika på många sätt. För några veckor sen berättade jag om hur vi båda inte var redo för (i Eriks fall) mörker och (i mitt fall) körkort. Idag var det dags igen. Några gånger i veckan när jag är på humör så brukar vardagskvällarna sluta med intensiva kneehockey-matcher med småbrorsorna. Oftast möter jag och Felix. Lill-Erik och Micheal och det brukar alltid vara rätt lätt att provocera fram ett (skoj)-slagsmål med Erik. Men idag när Felix försökte få Erik att "släppa handskarna" så var Erik stenhård.

 

"Nej jag gör det inte. Det handlar inte om att jag är rädd för dig, jag vill bara inte."